Bombhot stoppade inte vårt bröllop
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Till slut hittade vi gatan där det borde ligga. De flesta gatorna var enkelriktade och körde man fel var det ofta svårt att hitta tillbaka. Vi stannade på första bästa parkering. När vi klev ur bilen och lämnade klimatanläggningen slog hettan emot oss. Aprilsolen stekte men vi halvsprang över den heta asfalten.
Till slut hittar vi huset. Ett gigantiskt komplex. Vi hade kört förbi det ett par gånger utan att inse att vi hade kommit rätt. Nå, äntligen var vi framme, fortfarande i hyfsat god tid.
När vi går hand i hand upp mot den glasade entren möts vi av hundratals kontorsklädda amerikaner på väg ut ur huset. De samlades i grupper i en park utanför. Jag tänkte att de hade rast eller brandövning och gick vidare mot glasdörrarna.
När vi kom in möttes vi av en vakt. "Vänd om! Vi har fått larm om en bomb i huset."
I ett sådant läge borde man vara rationell och rakt av lyda ordern. Jag och Ulla var stressade. Detta stämde inte överens med våra planer. Vi började argumentera med vakten. Vi skulle ju GIFTA OSS!
Påföljande dag skulle vi resa vidare till Fort Lauderdale. Det var nu det gällde, eller så skulle det inte bli något giftermål i USA som vi hade planerat.
Det tog en stund innan jag förstod vad vakten sa, jag var så inställd på att jag skulle in i rådhuset. Äktenskapsenheten hade flyttat till ett annat hus. Han pekade utmed gatan.
Yes! Klockan närmade sig fem på eftermiddagen då kontoret skulle stänga men vi skulle hinna! Vi rusade vidare i värmen. Vi kom in i den luftkonditionerade entren och tog hissen upp mot himlen och äktenskapets lycka.
Vår vigselförrättare var en afroamerikansk kvinna som var lika bred som hon var lång. Hon granskade våra pass och hjälpte oss att fylla i de nödvändiga formulären.
I ett hörn av kontoret hade man ett litet valv av en vitlackerad stålställning med vita spetsband och plastrosor. Det var enkelt men amerikanskt sött på något vis.
Nu skulle vi äntligen vigas.
Jag hade hört orden på tv: "I do solemnly swear..." Jag skulle upprepa vigselförrättarens ord. Jag trodde att jag kunde ramsan men den innehåller en hel del ålderdomliga ord och är längre än man får höra på tv. Jag kände mig som den svenske kocken, ni vet han... mudi mudibu... i mupparna. Tungan var följsam som en skosula i munnen.
Den vänliga kvinnan accepterade ändå mitt högtidliga löfte till Ulla. Vi förklarades som man och hustru och fick kyssas under plastblommorna innan vi fick våra amerikanska vigselbevis. Det kanske inte låter så men det var stor romantik, om än med väl mycket dramatik.
Det blev verkligen en dag att minnas. Trots att vigseln var enkel är avtrycket i minnet lika stort som Tampa, USA.
God Morgon!