Bombhögern ursäktar sig på femårsdagen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag erkänner, min skadeglädje är stor och fryntlig när jag läser diverse högermuppar som förklarar bort sig hit och ursäktar sig dit när de ska förklara bort sina påhittade slutsatser och rena lögner för fem år sedan. Historien är, som alla vet, sällan snäll med lögnarna. Det ska sägas att de värsta mytomanerna tiger still. De gjorde sitt jobb och visste så klart vad de gjorde när de trumpetade ut krigshetsen. Lydiga små mopsar på uppdrag i lögnens tjänst. Propaganda före sanning och för att vara riktigt krass, en del av dem är arabhatande rasister. Varken mer eller mindre. Skämmes, som dom säger i Lycksele.
I dag är det fem år sedan som bomberna började falla över Bagdad. Som väntat hade inte Irak minsta chans att stå emot världens största krigsmaskin, men några jublande folkmassor välkomnade aldrig de amerikanska soldaterna. Tvärtom har motståndet fortsatt och runt 4 000 amerikanska soldater har hittills dött.
Men det är det irakiska folket som fått betala det högsta priset. Kanske har en miljon mördats och flyktingströmmarna kan räknas i miljoner. Den demokratiska utvecklingen är bräcklig och trots en gigantisk säkerhetsapparat mördas människor dagligen.
Den utlovade uppbyggnaden av det bombade landet har visat sig vara tomma löften. Amerikanska bolag har tillskansat sig åtskilliga miljarder, men resultatet är magert. Rent vatten, fungerade avlopp och elektricitet är bristvaror. 30 procent av barnen är undernärda. Hopplösheten breder ut sig.
George W Bush försvarar krampaktigt sitt krig. Det har blivit bättre, hävdar han och för irakiernas skull vill man tro honom, men det enda vi med säkerhet vet är att Amerika för tillfället har tryggat oljan och därmed får väl kriget per definition anses som lyckat. För det var det allting handlade om.
Vårdagjämning och skärtorsdag på samma dag. Vi går mot ljusare tider och våra iranska vänner firar nouruz (nytt år) i dag. Vi skriver 1387 och nyårsfirandet ska helst pågå till den 2 april.
Traditionellt dukar man med sju saker som börjar på s. Senjed (en söt frukt som symboliserar tålamod), somaq (en sur krydda som man önskar god smak åt maten med), sabzeh (en bricka med groddar som ska ge bra skörd), sib (ett rött äpple som symboliserar glädje), sonbol (hyacinter som symboliserar skönhet), sir (vitlök som symboliserar hälsa) och serkeh (vinäger som symboliserar rörelse i livet). Dessutom en del andra grejer. Vet inte hur mycket av traditionerna som lever kvar bland sekulariserade iranier, men en stor festdag är det.
Förutom att önska Gott Nytt År, så hoppas jag på verklig demokrati i Iran och att prästerskapets makt blir mindre.