I onsdags skulle jag ha sprungit Hamnmilen i Luleå. En del av mig var på väg, men tillslut segrade förnuftet och jag och min onda hals stannade hemma och vilade.
Förutom intervaller, milspass och styrketräning har jag också förberett mig med långpass. Springer man själv blir det lätt långtråkigt men på ett av sensommarens längre vändor hade jag förberett mp3-spelaren med "Sommar i P1".
Det var visserligen redan förra sommaren som Eva Gabrielsson pratade, men efter ett tips laddade jag ner hennes för mig tidigare ohörda program.
Vilken fantastisk berättelse! Både om hennes bakgrund, om arkitektur och om Evas och hennes sambo Stieg Larssons liv tillsammans.
Jag tycker om hur hon beskriver att de hyr hus i Stockholms skärgård, skriver tills det är så mörkt att de inte ser tangenterna, dricker kaffe, lyssnar till kvällsandakt och sjörapport i P1 innan de utforskar ön i natten.
"Det jag har insett under de här fem och halvt åren efter Stiegs död är väldigt enkla saker. Ingen man älskat på allvar försvinner. De finns inte i minnet som anekdoter. De finns inte i vykort de lämnat efter sig. De finns inflätade i ens själ och hjärta, i ens sätt att tänka, att se på världen och vara i den. De har blivit delar av ens själ. På så vis finns de alltid kvar."
Så säger Eva.
I somras läste jag ut hyllade boken "En dag" av David Nicholls när vi var på Sandhamn - Stieg Larssons favoritö i den stockholmska skärgården. Boken fastnade inte hos mig, men däremot ser jag trailern till filmen. Kanske mer sockersöt med Anne Hathaway men vacker och finstämd.
För ett tag sedan träffade jag läkaren, småbarnsmamman och freerideåkaren Marielle Abrahamsson. En person vars berättelse har levt kvar i mig. Läs mer om hennes livsval här intill.