Omtumlad. Kanske är det så jag ska beskriva mitt tillstånd efter att läst Dan Josefssons "Mannen som slutade ljuga", som är berättelsen om hur Sture Bergwall alias Thomas Quick kunde dömas för åtta mord som han absolut inte kan ha begått.
Jag recenserade detta gedigna grävande och wallraffande journalistiska verk tidigare i veckan, men det finns beståndsdelar som förtjänar några rader till. Det handlar om tro.
Tro som förblindar, sätter upp skygglappar och vägrar ta intryck av fakta eller problematisera. Tro som blir så stark att det övergår till sekterism. Vi mot dom, vi som är de upplysta och dom som inte förstått.
Kortfattat står Margit Norell i centrum. En äldre psykoterapeut som vigt sitt liv åt att tro på förträngda minnen i barndomen som bär skuld till alla problem som uppstår senare i livet. I huvudsak handlar de förträngda minnena om sexuella övergrepp.
När den som utsätts för terapi trots åratals seanser inte kan minnas några som helst sexuella övergrepp så tas detta som intäkt för hur stark förträngningsmekanismen är. Inget kan rubba den tron och den som tvivlar eller ifrågasätter sparkas ut i kylan.
Det var denna teori som genomsyrade den "vård" som Sture Bergwall fick i åratal. Att Bergwall samtidigt i princip fick knapra hur mycket starka narkotikaklassade mediciner som helst var det ingen som ifrågasatte.
Även en lekman förstår att kombinationen av förträngda minnen och droger kan ge upphov till ganska skruvade vanföreställningar.
Men de som "vårdade" Sture Bergwall var blint troende och okänsliga för en allt starkare kritik när det gäller förträngda minnen. Faktum är att det finns åtskilliga forskarrapporter på hög internationell nivå som förkastar teorierna om att man kan förtränga trauman som man har varit med om. Det handlar alltså om falska minnen som planteras i hjälpsökande människors minnen.
Under 80-talet hade den här typen av trosvisst kvacksalveri sin renässans och det finns all anledning att fundera över hur många människors liv som ödelagts och familjer som splittrats på grund av att dessa frälsta terapeuter fick hållas och i många fall agera expertvittnen i rättegångar.
I Sture Bergwalls fall spelade dessa "experter" viktiga roller när en rad tingsrätter lurades att döma honom för en rad mord.
Det är sällan hälsosamt att vara blint troende. Tro kan visserligen försätta berg brukar det heta, men vad spelar det för roll för en som är blint troende. Hen kan i alla fall inte skönja horisonten.
Således är det i princip hopplöst att diskutera religion med en djupt troende människa. Fakta och argument som stör tron studsar mot ett teflonskal. Det finns helt enkelt ingenting att diskutera.
Det här gäller också andra typer av fanatiska människor som fastnat för stalinism eller nyliberalism eller varför inte andeseanser. Inga argument biter och fakta avfärdas som ett led i konspirationen mot den enda rätta och sanna läran.
Det äger givetvis ett underhållningsvärde att ta diskussionen med trosvissa människor och i de allra flesta fall är det harmlöst, om än tragiskt, när människor gör sig själva mentalt blinda. I andra fall kan konsekvenserna dessvärre bli fruktansvärda.
Det är med andra ord bra att odla sin skepticism.