Världsbokdagen i måndags. Jag firar med att börja läsa Ali Shaws "Flickan med glasfötter". När den var nyutkommen fastnade jag för dess framsida. Så vackert poesifångande. Och beskrivningen av boken. Med ord om att säregna saker händer på öarna i den avlägsna och snökalla skärgård som heter St. Hauda’s Land. Egendomliga bevingade varelser fladdrar förbi i de frusna myrmarkerna. Albinovita djur gömmer sig i de snöhöljda skogarna. Maneter lyser i havets djup. Och Ida MacLaird är sakta på väg att förvandlas till glas.
Jo det känns rätt på Världsbokdagen.
Och en skarp kontrast till förra "Mina år med bin Ladens" av Catrin Street. Biografin om en ung Stockholmstjej som utvecklas till en kvinna som umgås med den oändligt rika bin Laden-familjen.
Ofattbar lyx. Möten med vår tids största musiker och kungligheter. Döva ensamhet med American Express, kontrollbehov och kulturkrockar. Men "Mina år med bin Ladens" stannar vid att vara en fascinerande historia. Som en slags sann skröna. Den skrapar mest på ytan och det blir de stora gesterna man minns, istället för de små, innerliga, intressanta resonemangen.
Från ord i böcker till reklamslogans. Ser bilder från en baddräktskampanj av ett av våra stora modehus. Och plusmodellen är verkligen en plusmodell. Till skillnad mot senaste tidens Facebook-uppdateringar som supersmala skyltdockor och galet magra leksaksdockor. Det gör mig glad.
Och ledsen.
När jag cyklar till jobbet visar en plansch på matvaruaffären en kvinna vid grillen. Det gör mig också glad.
Och ledsen.
Det finns så mycket som borde vara självklart, som inte är det.