För en tid sedan blev jag kontaktad av en vänlig man som tyckte att jag borde delta i någon slags möten där man diskuterade gudstro och religionens förträfflighet (förmodligen kristendomen).
Jag tackade nej av den enkla anledningen att jag inte tror på några högre makter.
Det har jag inte gjort sedan småskolan då vår kristna lärarinna berättade sagor som om det handlade om orubbliga sanningar.
Men det var spännande. Jag var totalt uppslukad av historierna om Noaks ark, Moses och stentavlorna och brinnande buskar. För att inte tala om Adam och Eva, äpplet och ormen och det som ledde till någon slags arvssynd. Och kanske allra häftigast, David och Goliat.
Det var som en bibelskola och fröken var min lärare och mästare.
Men jag blev aldrig hjärntvättad, det gick inte så långt. I stället växte mina tankar och tvivel som resulterade i att jag vägrade konfirmera mig. Att hyckla eller följa med strömmen har aldrig varit min grej.
Jag förstår givetvis att tro kan fungera som trygghet för många människor. Att det kan skänka tröst inför livets svårigheter och döden som väntar på oss alla.
För de riktigt hardcore blir tron också ett sätt att slippa ta ansvar. Allt som sker är ju ändå guds vilja.
Det är i mina ögon svårare att vara humanist och existensialist.
Jean Paul Sartre lär ha sagt något i stil med "Gud är död, därför är vi alla dömda till frihet".
Dömda till frihet?
Ja, vi kan inte skylla våra handlingar på någon annan eller högre makter. Vi är tvingade att ta ansvar för vilka vi är och för det vi gör.
Eller för att något förenkla existensialismens budskap:
"Människan definierar sig själv genom sina handlingar, och består i inget annat än handling. Genom personliga val väljer hon själv sin egen och andras moral, men detta får betydelse först efter handling (eller icke-handling)."
Jag tänker inte fördöma min gamla lärarinna, men jag tror mig veta att när en människa skärmas av och orubbliga "sanningar" bankas in så blir det så mycket svårare att reflektera, ifrågasätta och tvivla. Särskilt om vi utsätts när vi är barn.
Det finns grader av den här hjärntvätten, men hur goda gudarna än är som tillbes så är resultatet i någon mening skadligt. Vi blir fångar av det som präntas in som den enda rätta läran och därmed riskerar vi att bli lätta offer när starkare krafter blåser upp till motsättningar.
Som sagt, ingen större fara med min lärarinnas indoktrineringsförsök, men som bekant är inte alla kristna inriktningar lika harmlösa.
Samma sak gäller de flesta andra religioner.
Jag tänker bland annat på de unga pojkar som går koranskola finansierade av fundamentalistiska krafter. Pojkarna blir själsligen stympade med en världsbild som rimmar illa med verkligheten.
Men jag blir lika beklämd när jag ser en dokumentär med reaktionära kristna från amerikanska södern.
Eller Nordkoreas robotifierade och rädda medborgare som låter sig ledas in i mörkret av en diktator med enväldig makt.
Det sistnämda är förvisso ingen religion, men det är samma mekanismer som träder in när människor inte vågar eller kan ifrågasätta och tänka själva.
Det är med andra ord bättre att vara dömd till frihet.