Bara skit i helvetet
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att kora världens sämsta rocklåt är självfallet ingen lek. Det vimlar av skit där ute. Löjligt förutsägbara riff och rent ut sagt djävulskt korkade texter. Det finns med andra ord mycket att välja mellan, men redaktionen ifråga enades hur som helst om Jefferson Starships "We built this city".
Killen som tvingades lyssna i 24 timmar i sträck?
Nej, han blev aldrig människa igen.
"We built this city" och sedan kom George W Bush. Nu har han själv medgett att trots massiva bombningar, mördarpatruller och tortyr finns det ingen ljusning i Irak. En handfull lögner har förvandlats till ett inferno. Kanske rent av ett nytt Vietnam, som Bush nyligen själv antydde.
Människor dör i tusentals, kostnaderna skrivs i biljoner och ingen, inte ens högerns ledarskribenter, kan längre påstå att det blivit bättre i Irak. Vinnare är möjligen den amerikanska krigsindustrin. Äreminnet över Bush lär hur som helst inte bli särskilt upplyftande och när han dör hamnar han givetvis i helvetet.
Där, vid helvetets portar blir han hjärtligt mottagen av The Man som säger:
"Som vi har väntat och längtat, men tyvärr är det lite fullt för tillfället. För dig finns det givetvis alltid plats och jag har tre tänkbara som inte är riktigt lika givna. Du ska faktiskt få välja vem du vill byta med".
George W Bush kände ett visst hopp och visades in i det första rummet. Där stod den gamle skojaren Nixon och dök i en isvak. Om och om igen. Det var hans öde i helvetet.
"Nja, det verkar kallt och jag är rätt dålig simmare. Kan jag få se nästa rum", frågade Bush.
Där stod hans gamla knähund Tony Blair i sitt anletes svett och högg med en slägga i ett massivt stenblock. Gång på gång utan något slut.
"Det här går inte. Jag har problem med en axel", kved Bush och bad att få se det tredje och sista rummet.
George W Bush hade svårt att tro sina ögon. Där inne låg Bill Clinton, naken och fastkedjad. Böjd över honom satt Monica Lewinsky och gjorde det hon blev känd för. Bush sken upp och utbrast ivrigt "Det här kan jag nog stå ut med".
Djävulen nickade förstående, bjöd på en whisky och ett kontrakt undertecknades. Sedan vände han sig in mot rummet igen och sa:
"Okej, Monica, du kan gå nu".
Nej, men vilket lågvattenmärke. Sexist! Homofob! Men jag säger som Patrik Larsson; "De va’ int’ ja’".
Hur som helst har jag ett alternativt slut.
När djävulen öppnade dörren till det tredje rummet ryggade Bush tillbaka av en fruktansvärd skitlukt. När han samlat sig såg han Bill Clinton vada omkring med diarre till midjan. Han drack te och mumsade obekymrat på småkakor. Bush var spyfärdig av stanken, men tänkte att man vänjer sig nog med tiden.
"Jag tar det här", sa han.
Clinton log tacksamt och kravlade sig upp ur skitbassängen, samtidigt som Bush tog sig ner i dyngan. Någon serverade honom gott te och han började så smått trivas. Då klappade djävulen i händerna och sa:
"Fikarasten är slut. Dags att stå på händer igen".