I hela hundrasextiotvå dagar har jag haft nedräkning tills jag ska få åka med min familj och pojkvän utomlands. Att min pojkvän vart medbjuden av mina föräldrar gjorde denna resa så mycket mer spännande.
Jag ser framför mig hur vi står på stranden i solnedgången och tar en massa fina bilder precis som alla andra ’’par’’ i vår ålder som har varit utomlands tillsammans.
Det finns inget som kan vara bättre än att umgås med de personer man älskar mest och vara på en helt fantastisk plats med sol, bad och värme. Kan verkligen inte önska mig så mycket mer.
Jag har aldrig varit rädd för att flyga, landa eller starta. Det som har skrämt mig när det gäller sådant är flygplatserna utomlands.
De gånger jag har varit utomlands har vi varit framme på kvällen. Det är mörkt och man ser ingenting på flera mils avstånd känns det som. Det lilla man kan se är (stora) industriområden som blir små för att de är så långt bort.
Första gången utomlands hade jag ingen aning hur vi skulle bo eller hur det skulle se ut. Så jag trodde helt enkelt att vi skulle bo mitt ute i ingenstans, det skrämde mig rejält. Sen dess har det suttit i. Flygplatser och resan mellan flyplats och hotell är inget för mig. Men det är något som också ska göras och i slutändan är det helt klart värt det!
I all förväntan och lycklighet finns det dock en sak som oroar mig. Det är skolan och ledighet, jag har precis börjat samhällsprogrammet och jag håller fortfarande på att lära känna mina klasskompisar.
Jag vill inte helt plötsligt försvinna en hel vecka medan de andra hinner lära känna varandra bättre. Jag vill inte heller att de ska hinna före mig i alla ämnen, för något som är jobbigt, det är att komma ikapp i skolarbetet efter en veckas ledighet.
Istället får jag ta och ligga i nu innan vi drar då vi inte har hunnit köra igång så mycket i skolan.
Så nu ska jag bara ta en dag i taget och fortsätta med min lilla nedräkning. Innan vi vet ordet av, så ligger vi där i solstolen och steker som aldrig förr.