I månader har jag och mina stackars jämnåriga matats med information om gymnasieval.
Det är framtidsutsikter hit och högskoleförberedande dit och trots att jag inte valt än så står det mig upp i halsen.
Jag har sakta börjat inse att jag inte har mycket betänketid kvar, inom någon vecka ska mitt val vara gjort, och hittills har jag gått efter mottot "det löser sig" och "jag får se vad det blir".
Så nu när paniken smyger sig på har jag gjort vad jag ofta gör i sådana lägen, jag går i ide, ändrar mitt standardsvar till "jag vet inte" när någon frågar vad jag tänker söka till och skärmar av allas försök att få mig att "tänka efter ordentligt".
Jag är en mästare på att krångla till saker, och i det här fallet tror jag att några av våra kära vuxna stjälper mer än hjälper. Med papper och kataloger och välmenade råd överöser de oss med temat "välj rätt!".
Om jag skulle svara ärligt på frågan vad jag vill gå för program eller jobba med sen skulle de bli förfärade av mitt svar.
Det jag vill göra är att blåsa såpbubblor sittandes på ett berg med Nils Landgren i hörlurarna, gå på gula fält, resa till nya ställen och träffa nya människor med nya tankar och idéer. Jag vill inte gå gymnasiet.
Wow, wohohow, Anna, ta det lite lugnt nu va, du vill väl ha en utbildning? säger de då.
Jo, för jag vill kunna gå ner från mitt berg när såpan är slut och vandra in i en lysande karriär, men vilket program skjutsar mig ut i den verkligheten?
Jag vet att det låter lite barnsligt, och orimligt, så därför har jag på nåt sätt förlikat mig med idén om att gymnasiet är en hiss, en resa från våning "högstadiet" till våning "sabbatsår".
Nu ska jag bara välja vilket program och vilken hiss som är rätt. Kanske bergsluften, de gula fälten och människorna blir ännu mer värda när jag fått jobba för att uppleva dem.
Jag får väl lita på, "den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge"-principen. Och mitt praktiska motto, "det löser sig".