Bakrus och nostalgiska barndomsminnen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nej, bara roligt, men söndagen var ingen lek. Det var fler än jag som flämtade i soffan med Treo, vatten och clementiner som nödproviant medan skidskyttar och skidåkare flimrade förbi i tv-rutan.
Det är när dagen-efter-ruelsen övergår till en stunds klarhet som det här med nykterhet får en tydligare mening. Är det verkligen värt det?
Man kan ju förledas tro att rutin ska göra baksmällan smärtfriare, men det verkar vara tvärtom. Ju äldre man blir, ju jobbigare blir det. Det är nästan så att måndagen blir en mindre korsfästelse också. Det finns med andra ord vissa fördelar med att vara nykterist eller i vart fall, som det heter, måttlig med spriten.
Men vi människor, ja, vi som dricker alkohol, har en förmåga att glömma och när nästa fest nalkas är vi där igen och dagen efter ojar vi oss i soffan. Det var tydligen värt det.
För övrigt får jag ett mejl med budskapet att äldre människor är värdefullare än yngre. Exakt!
Vi har silver i håret och guld i tänderna. Vi har stenar i njurarna och bly i fötterna. Och vi är laddade med naturgas.
Vet inte om det också har med åldern att göra, men jag fångas av en klacksparkig artikel om barndomsnostalgi från de senaste årtiondena. Vore kul att kunna hänvisa till ett 60-tal fyllt av love, peace and understanding, men om man är född 1958 så var det inte Woodstock, Vietnamkrig och hippiekultur som gjorde avtryck. Nej, jag var barn då och nostalgin bär en helt annan prägel.
På tv såg vi Hylands Hörna, Bröderna Cartwright, Lucy show och High Chaparall. Och på jullovet var det Kråkguldet och Scooby Doo.
The Beatles hörde man redan som förskolebarn och jag spelade entusiastisk luftgitarr på mattpiskaren till "She loves you yeah". Annars var det mest Svensktoppen på radion och Drop In på tv.
Sport var jag inte intresserad av, om än jag minns Hylands "den glider in i mål" från hockey-VM i Colorado Springs 1962, Bob Beamons 8.90 i längd från OS i Mexico 1968 och visst pratades det om Black power-hälsningen.
Annars minns jag jakten på Clark Olofsson, en väldig massa Lego och lösgodis som tålmodiga expediter plockade ihop medan otåliga vuxna stampade i kön. "En sån och två såna och vad kostar den ..."
Jag minns att vi nästan alltid lekte utomhus. Fantastiska och fantasifulla lekar och alltid befriade från de vuxnas övervakning. Mm, vi var fria som barn, om än omvärlden var begränsad och ibland skoningslös.
Riktigt nostalgiskt blir det när vi kommer till julen. Alltså, på 60-talet tittade alla på Kalles Jul. Alla! Inte som nu då dagens unga himlar med ögonen åt de vuxnas iver inför Kalle.
Hallå, det är ju samma som förra julen, typ.
Och? Det är ju det som är poängen. Vi vill känna nostalgins vindar och blankögda sjunga med när Benjamin Syrsa sjunger om den där stjärnan. Kanske vill vi tro att det var bättre förr och så rationaliserar vi bort allt som stör barndomsnostalgin.
För visst var väl somrarna mycket längre förut? Glassarna större, hjältarna ädlare, idolerna bättre och godiset godare?
I år ska banne mig alla som vill ha julklappar se Kalles Jul från början till slut.
Torbjörn