I mitt jobb finns en rätt självklar känsla och kärlek för ord. För att genom bokstäver, mellanslag och olika tecken skapa en känsla. Förmedla en berättelse. Berika, ifrågasätta, inspirera.
Jag valde mitt jobb för kärleken till det skriva språket. Att få möjlighet att träffa människor som bjuder in mig i sina hem och ibland i sina hemliga inre rum blev en oanad bonus. Något jag ofta känner mig ödmjuk inför.
Det finns också en annan slags kärlek till ord, och den går via farfars skrivmaskin.
Min första text publicerade jag i Piteå-Tidningen någon gång före tonåren. Det var en dramatisk novell om ett skeppsbrott, om en flicka som överlevde och sveptes i land. Om jag minns rätt var den ganska inspirerad av Anne på Grönkulla, och när jag sluter ögonen kan jag fortfarande se bilderna jag hade framför mig när jag skrev texten.
Berättelsen skrev jag ner i farmor och farfars hus, huset som vi bor granne med i dag. Jag har aldrig träffat min farfar, men jag satt i hans kontor i källaren och slog pekfingervalsen, hårt, på hans skrivmaskin.
Kanske var det i den källaren jag upplevde att skrivmaskinstext är besjälad. Typografin, känslan av nedslag i papperet. Äkthet. Avtryck.
Vårt senaste pyssel hemma består av trästämplar och stämpeldyna. Fint och enkelt.
Ha en fin helg, och kika gärna in hemma hos familjen Lundström här intill. Sirligt och vackert en lördag i oktober.