Avskyvärt våld, men legitimt motstånd
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Konstaterar att profeten Muhammed föddes den 20 april 570 enligt den gregorianska tideräkningen. Sunnimuslimerna ser honom som den sista profeten, men shiamuslimerna upphöjde hans kusin Ali till profetisk arvtagare och därmed startade en konflikt som fortfarande inte är löst. Kusin Ali mördades 661 och hans lik spändes fast på en kamel och drevs ut i öknen och där den stannade begravdes han. Den platsen heter numera Najaf. Alis son Hussein dog i en strid mot sunniterna i Kerbala 680.
Så väl Najaf som Kerbala ligger i nuvarande Irak och är heliga platser för shia.
I dag skriver vi den 20 april 2007 och konflikten är fortfarande inte löst. De religiösa motsättningarna är nedärvda och djupa, men frågan är om detta är den enda orsaken till det blodbad som pågår i Irak?
Många svarar tvärsäkert "ja" på den frågan, men i centrum står trots allt den amerikanska ockupationen av landet. Vi matas med fruktansvärda rapporter om bilbomber, självmordsbombare och dödspatruller. I nyhetsrapporteringen framstår det ofta som blind terror. Sunnitiska övergrepp mot shia och vice versa.
Det är en del av verkligheten, men en än större del är det riktade våldet mot utländska ockupanter och dess allierade, det vill säga den nuvarande irakiska ledningen, polis och militär. Exempelvis har uppskattningsvis 12 000 irakiska poliser mördats, enligt Human Watch.
Våldet är förvisso avskyvärt, men att kalla det planlöst och enbart ett utslag av religionshat är med största sannolikhet felaktigt. Det finns ett legitimt motstånd och det finns en agenda. Varje irakier som på något sätt hjälper ockupanterna ses som en förrädare. Just nu pågår en debatt i Danmark om hur de danska truppernas tolkar ska kunna räddas. Nyligen mördades nämligen ett flertal tolkar som hjälpt de brittiska trupperna i Irak.
Nej, vi ska inte bortse från religionen, men självfallet är det en motståndskamp som pågår och den kommer förmodligen inte att upphöra förrän den sista amerikanska soldaten har lämnat Irak. Det lär sannolikt dröja. USA släpper knappast kontrollen över oljan. Du vet, det där klibbiga svarta som enligt propagandisterna och dumskallarna saknade betydelse när Irak invaderades. När hörde du senast någon av dessa maktens megafoner ljuga?
Oljan är navet! Oljan är allt! Här om dagen visade nya undersökningar att Irak sannolikt förfogar över än mer olja. Så mycket att produktionen kanske kan fördubblas. Med andra ord, ockupationen lär fortgå. Såvida inte den irakiska maktapparaten kan bygga upp en kontrollregim i stil med Saddams diktatur. Det känns inte troligt.
Under tiden plågas och dör det irakiska folket. Miljoner är på flykt och vardagen är för de flesta fylld av ångest och oro. I sådana tider är religionen trösten och extremismen en utväg. Inte direkt ljusa tider. Om USA dessutom väljer att anfalla Iran kan jag inte låta bli att jämföra det med en gigantisk självmordsbomb.