Två ilskna fiskmåsar har trakasserat personal och besökare i veckan. Utan pardon har skränfockarna attackerat och de räddhågsna har hukande fått ta skydd. Efter någon dag uppdagades föremålet för måsarnas närgångna beteende. Måsungen hade ramlat ner från boet på PT-husets tak.
Något måste göras, men vad? PT:s bästa, nå ja, ordvitsare kläckte idén om att sätta tillbaka den lilla spräckliga krabaten i boet. Undertecknad hakade på. Med ett uppfällt paraply i högsta hugg parerade vi fiskmåsarnas angrepp och förpassade ungen i en låda.
"Hur mås det" skämtade ordvitsaren och jag hade inte hjärta att upplysa honom om att hans fina läderjacka var full med måsskit.
Via ett fönster tog vi oss ut på det nedre taket och vidare upp på en stege. Här finns det läge att framhålla mitt eget hjältemod eftersom jag har visst anlag för höjdrädsla. Nå väl ungen förpassades till boet längst ut på takkanten under ivriga attacker från de otacksamma föräldrarna.
Dagen efter, nöjda och belåtna tog vi emot omvärldens hyllningar. Tills det ringde. En person som uppenbarligen kan lite mer än PT:s fågelpatrull upplyste vänligt, men muntert, att måsungarna lämnar boet självmant och ses om av sina föräldrar.
"Den kommer snart att hoppa ner igen" löd beskedet.
Hm, men mitt i stan bland ouppmärksamma bilister som sitter och mobilsurfar. Kan aldrig sluta lyckligt. Jag kollade på Naturvårdsverkets hemsida och fick samma besked.
"Fiskmås och gråtrut häckar ofta på hustak i staden. Ungarna hoppar så småningom ner, även från höga hus. Du kan se dem kila omkring på marken till synes planlöst eller trycka i ett hörn. De är inte övergivna. Föräldrarna finns i närheten och kan försvara sina ungar. Låt ungarna vara och stör dem så lite som möjligt."
Så, hur mås det nu då? Bra, vi gjorde vad vi trodde var en god insats, men mycket riktigt stod måsungen utanför PT:s entré och pep. Föräldrarna störtdök som stukabombare. Skulle den modiga fågelpatrullen rycka ut igen?
Inte en chans. Nu får naturen ha sin gång, men då beslöt sig två andra kollegor att göra en insats för fågellivet. Sist jag såg dem sprang de för livet jagade av en fågelflock större än den i Hitchcocks klassiska skräckis "Fåglarna".
Ikväll väntar Italien och jag har nödtorftigt lyckats svälja besvikelsen efter Sveriges usla insats mot Irland. Vi rånade de stackars irländarna på en poäng och inte mycket talar för framgång mot Italien som imponerade mot Belgien.
Men som de dårar vi är så lever hoppet någonstans där uppe i det blå. "Varje match är en ny match" och "det kan i alla fall inte bli sämre" intalar vi oss. Det vete fåglarna.