Det var inte länge sedan Roomservice-snickaren Mattias Särnholt figurerade på löpsedlarna. Utformningen förde snabbt tankarna mot elakartade sjukdomar som förkortar många liv.
Men det visade sig att Mattias drabbats av den obotliga sjukdomen alopeci, som gör att man tappar allt hår. Själv har han sagt att sjukdomen utlöste en identitetskris, då han alltid sett sig själv som den rufshåriga, småskäggiga killen.
Jag kan förstå det.
I perioder har jag löst hår. Mycket hår. Även om jag inte behövt raka bort allt har jag haft ångest för hårstråna som trillat vid hårtvätt och kamning. Jag har haft en gles gles bena. Och dragits med en känsla av att aldrig känna mig fin.
Som ung tonåring hade jag hår till midjan, jämnlångt och tjockt. Hur gärna skulle jag inte ha det igen?
Men mina förutsättningar är annorlunda nu, och jag har lagt ner extensions och diverse hårknep. Jag jobbar på att gilla läget. Respektera förutsättningarna.
Artikeln här intill tog sin början vid en kafferast på jobbet. Jag fick beröm för mina fina uppsättningar och jag svarade att jag sätter upp håret bara för att jag inte trivs med det utsläppt. Det ser så tunt och flygigt ut.
Och sedan var hårpratet igång. De flesta hade hårticks för sig, konstigheter vi gör för att enligt oss själva se bättre ut, men som många gånger bara är till besvär.
Här intill pratar frisören Linda Karlsson om förutsättningar och att jobba med hårets virvlingar - inte mot.
Kanske kan du också sluta lite fred med ditt hår i dag?
PS. Jag vet att någon undrat. Söndagens sjumilacykling gick bra, mycket bra. Nästa gång får det bli tio mil.