Det kommer inte i närheten av de bortglömda böckernas gravkammare i Zafóns vid det här laget klassikerstämplade bok "Vindens skugga". Men det finns något särskilt med att gå ner i källarbiblioteket i min stad.
Jag ömmar för böckerna där, och känner att jag vill skänka dem uppmärksamhet även om de kanske inte är så bortglömda. Jag fastnar i gammal typografi och blad med mörknande kanter.
En av dagarna finner jag "Spring! Fanny, spring!" av John Reynolds Gardiner från 1980. Jag minns min läsupplevelse. Willy, hans morfar potatisodlaren. Och så hunden, den bästa vännen. Fanny.
Och när jag läser den för mitt barn om kvällarna, så värmer hennes kropp tätt intill mig. Och jag känner att hon lever boken, precis som jag gjorde.
Den sista kvällen gråter hon över slutet. Som jag. Och önskar att den inte vore slut. Som jag.
Jag känner att jag lyckats med en sak. Att ge mitt barn läsglädjen.
Någon kväll senare ligger hon med benen i halvlotus och stavar sig igenom några sidor i en bok om en katt och hennes ungar.
Hon läser.
Min flicka läser.
Och jag får ligga intill och vara världens lyckligaste.