Mitt år här närmar sig sitt slut och det börjar bli tal om "nästa au pair". För mig blir det lite blandade känslor, dels vill jag att Samuel ska bli bra omhändertagen men jag vill heller inte bli ersatt och bortglömd.
Det känns otroligt jobbigt att någon annan ska få Samuels kärlek och att han kanske glömmer mig. Men det är ändå jag som inte tackat ja till det upprepade erbjudandet att stanna ett år till.
Att veta ifall jag ska stanna ett år till eller inte är väldigt svårt när jag har värdens bästa värdfamilj. Å andra sidan så vill jag börja plugga och göra massa annat roligt. Det är ett tungt beslut när jag blivit så fäst vid den lilla typen.
Det blir många och jobbiga känslor när jag tänker på att fara. Det känns bra men ändå dåligt, spännande och ledsamt på samma gång. Det är i alla fall inte bara att säga hej då och åka iväg som jag på något sätt har tänkt tidigare.
Beslut, beslut, beslut… Det har jag aldrig varit så bra på. Jag vill på något sätt ha all information som finns om alla tänkbara alternativ. Jag skulle kunna googla en hel dag för att hitta det perfekta schampot. Det är ju bra att ta informerade beslut men på något sätt måste man ändå lyssna på sitt hjärta.
När jag ska lyssna på mitt hjärta så hinner jag höra "Elin, jag tror det är bäst om du…" innan jag avbryter och säger "nej, min hjärna vill ta det här beslutet för du vet så lite hjärtat"
Men vad jag än väljer är det viktigaste ändå att Samuel har det bra så då får jag strunta i alla avundsjuka tankar. Deras nästa au pair kommer i alla fall får det riktigt bra.
Vad jag försöker säga är att jag är osäker ifall jag ska fara eller inte. De här känslorna måste helt klart undersökas och jag får ta reda på ifall det handlar om att det snart är över eller om det handlar om att jag inte är klar här.
Tillsvidare så kan ni ju läsa min blogg!