Nu har jag bott i Bryssel lite över en vecka och börjar känna mig hemmastadd. Jag vet var skålar, bunkar och bestick är, jag vet hur man tar sig in till centrum på bästa sätt och jag vet hur man kör till Samuels skola. Min värdmamma säger hela tiden att det här är mitt hem också och uppmanar mig att ta vad jag vill ur kylen och lägga min smutstvätt med de andras.
Det känns verkligen bra att vara så välkomnad och jag försöker vänja mig med att det här är hemma. Ibland när jag sitter på metron själv eller tar en promenad i området slår det mig, jag bor faktiskt här. När jag kommer på det blir jag nästan lite förvånad, som att någon har flyttat hit mig och jag förstod det först nu.
Jag kommer ihåg när jag gick franska och vi läste om fransktalande länder. Jag kommer ihåg att vi läste om Belgien och jag minns bilden på Grande Place. Då hade jag ingen aning om att jag en dag skulle bo där, eller här blir det ju för mig. Förmodligen hade jag inte ens trott det om någon sa det i våras. Det är konstigt hur det kan bli.
Men jag trivs otroligt bra här, har en bra värdfamilj, jag tar hand om jordens gulligaste lilla busunge, jag har hittat trevliga människor att umgås med när jag är ledig, spännande stad. Ja, listan är lång. Ibland blir jag nästan rädd för att tiden ska gå när jag har det så bra. Jag har bott här lite över en vecka men är redan rädd att jag snart ska hem.
Det är klart att jag saknar familj och vänner hemma, det gör jag ofta. Men jag tycker ändå att det här är ett av de bästa beslut jag tagit. Jag kommer att få besök under mitt år här och jag åker själv hem under jul och nyår.
Tillsvidare fungerar skype rätt så bra när jag får en släng av hemlängtan. Men trivs det gör jag absolut!
Ps. Kom ihåg att läsa mig blogg på UNG:s hemsida.