Hänger i Stockholm i veckan och passade på att träffa min krönikörkollega Niclas Wikström för en intervju inför ett kommande reportage. Det blev tal om det ena med det tredje – livet och karriär och familj och sånt där. Några kaffekoppar in i matchen kom vi så in på gnäll. Och då pratar jag inte om vilket gnäll som helst, utan om Piteågnället.
Att gnälla är ju något av en norrbottnisk nationalsport, och utan att generalisera för mycket vågar jag nog påstå att vi Piteåbor gillar att gnälla lite mer än alla andra. Mest gnäller vi nog på kommunen, det tycker vi om. Politikerna och sådär, de är ju ökänt dumma i huvudet allihopa. Cheferna också, klåpare the lot of them. Ska man tro en Piteåbo är ”kommunen” nog egentligen bara en finare omskrivning för ”frivilligt interneringsläger för inkompetenta”. Norrbotniabanan gnäller vi också mycket på, den är rätt dålig. Byggandet i stan är också behäftat med gnäll. Man bygger för högt. Eller för lågt. Oavsett vilket så är det i alla fall fult. Har vi inget annat att gnälla på för dagen så gnäller vi på vintern. Sen åker vi till Thailand och gnäller på att det är för varmt.
Jag överdriver kanske lite nu, ta mig inte på orden, men visst är vi rätt bra på att gnälla. Tänk på det, när hörde ni exempelvis senast en Piteåbo säga att kommunen gjorde något bra? Och tro nu inte att jag försöker friskriva mig själv från skuld, jag är en obotlig pessimist. Jag ägnar liksom min fritid till att läsa Emil Cioran, filosofen som definierar livet som ”ett tillstånd av icke-självmord”. Gnället som gift har redan funnit sitt mål – jag har det i blodet, som ett risigt rus som aldrig går över. Jag kan till och med titulera mig proffs. Ett par gånger i månaden kan jag, mot viss betalning, gnälla på dessa sidor, i trygg förvisning om att mitt gnäll ska finna en publik. Och ju mer jag gnäller, desto större publik tenderar jag intressant nog att få.
Niclas, däremot, är mer positivt lagt än jag. Han är dessutom företagare, ett rätt märkligt släkte som tenderar att gynnas av att hitta lösningar snarare än problem. Han har därför en, för en Piteåbo, rätt radikal syn i den här frågan. Nu citerar jag fritt här, men över sagda kaffekoppar på ett sympatiskt litet fik på Södermalm kläckte han ur sig något i stil med: ”vi kanske borde gnälla lite mindre och istället själva försöka bli en del av lösningen”. Ni hör ju. Som att svära i kyrkan.
Visst blir man lite sårad, men då Niclas har en del meriter vad gäller att skapa positiva ringar på vattnet (exempelvis att dra ihop några miljoner till Piteås föreningsliv osv.), så kanske hans ord bör mana till viss reflektion.
Vi Piteåbor har varit stolt över vår så kallade Piteåanda. ”Det kan vi göra själva”, för att citera Euskefeurat. Frågan är hur sant det där egentligen är numera, för hur mycket gör vi egentligen själva? Hur många går in i politiken för att driva sina idéer? Hur många sitter i en förening? Hur många engagerar sig för att skapa konstruktiv dialog kring vilka hus vi ska bygga? Hur många tar kontakt med våra lokala politiker för att på ett konstruktivt sätt framföra förslag på förbättringar? Hur många jobbar för en ungdomsgrupp inom kultur eller idrott?
Svaret är: tyvärr inte så många. Därför sitter många föreningar utan fulltaliga styrelser. Därför larmar Piteås politiker om att det inte finns någon föryngring i deras partier. Därför står många idrottsföreningar utan ledare och därför läggs kulturverksamheter ner för att de saknar eldsjälar som kan driva dem framåt.
Jag är en förespråkare av konstruktivt gnäll. När det omsätts till en vilja att förändra är det ett verktyg som leder ett samhälle framåt. Vi har dock alla liv som ska levas, och när livet kommer emellan är det ofta lättare att gnälla än att agera. Det kan bli ett problem, för vad händer med den där Piteåandan när Piteå saknar engagerade människor som gör något själva? Är inte Piteåandan då bara en ursäkt att gnälla på andra?
Niclas har kanske rätt. Kanske borde vi bli en del av lösningen, eller gnälla lite mindre. Snacka lite mindre och göra lite mer. Åtminstone bör vi kunna ge lite creds när någon gör något bra. Jag har faktiskt försökt testa litegrann i smyg, och vet ni vad? Jag har lärt mig en del. Jag har lärt mig en del om andra, jag har lärt mig en del om mig själv. Nu vet jag till och med att det faktiskt finns kompetent folk på Piteå kommun. Vem hade kunnat tro det?
PS: Jag vill i sammanhanget ge en guldstjärna till Lomtjärnsgruppen, som motsätter sig en central dragning av Norrbotniabanan. Ni är förvisso rätt bra på att gnälla, men ni gör ju faktiskt något för att agera på ert missnöje. Vad gäller konstruktivt gnäll är ni ett föredöme.