Just nu tycker jag kanske att det inte är någon höjdare att bo på landet. Bussen till skolan går klockan sju på morgonen, och medan alla mina kompisar promenerar till varandra om kvällarna sitter jag fast mitt ute i ingenstans, dessutom är mitt ledord för att ha ett fungerande socialt liv “planera“. Och det är inte min starka sids.
Men jag minns en tid då Långnäs var paradiset på jorden, då jag inte hade bytt bort vårt hus för alla pengar i världen. Jag fyllde sju år sommaren då vi flyttade från Hoting i Jämtland till Långnäs utanför Piteå, och flera år framåt var byn den enda lekplats jag behövde.
Min bror och jag, vi lärde känna grannpojkarna redan när vi var där och tittade på huset, och de blev våra bästa vänner. I alla fall tycker jag det nu när jag ser till backa och minns. Just då tyckte jag väl inte de var vänner direkt... De var grannar kort och gott.
På ängarna på baksidan av huset, och bortom grannhusen, där hände de mest spännande saker. Och i den lilla skogen nedanför grannarnas hus. Oj vad vi lekte! Det fanns alltid ett nytt dike att hoppa över, en ny trästock att klättra på, och någon spännande granne att spionera på, och irritera. Vi var spioner, vi var människor på flykt, vi var en familj och vi var djur. Ibland trodde jag att våra föräldrar skulle sälja oss när vi kom hem, leriga, blöta, gråtande och tjutande. Fast, jag måste säga till mitt försvar att det oftast var min bror som kom hem och hade tagit sig ett ofrivilligt dopp. Det är något med den pojken och vatten.
Eftersom jag var enda tjejen fick jag glatt finna mig i att leka krig en hel del, men med min kvinnliga list lyckades jag ofta vända det till att jag var sjuksköterska, eller att vi var en liten familj på flykt. Och ganska ofta var det nog så, att jag och boysen lekte lite olika lekar, fast vi vävde samman dem på något magiskt vis. På så sätt var vi alla nöjda, de tyckte vi lekte krig, och jag tyckte vi lekte tjejlekar.
Jag saknar de där tiderna ibland, på riktigt, jättemycket. Vi hade varandra, och vi hade så otroligt kul tillsammans, så många vintrar och sommar. Så många dagar och år. Det var tider det, vi fyra, pojkarna och jag.
Matilda Lindberg
om@pitea-tidningen.se