Med tårfyllda ögon, handen över munnen och fasanfull sorg i hjärtat stirrar jag chockad på datorskärmen på måndagskvällen den 16 juli. Classic Rock Magazines statusuppdatering på Facebook får mig att vilja kräkas. "Legendary Deep Purple member Jon Lord has died." Fan i helvetes jävla skit. En del av mig dör med honom. En annan del säger mig att han förmodligen är på ett bättre ställe nu, där varken ordet eller sjukdomen "cancer" existerar.
En skicklig keyboardist samt respekterad och älskad människa, som med sin fantastiska musikaliska talang imponerat både mig såväl som andra människor över hela världen, har gått ur tiden. Han lämnade underbart fina avtryck i Whitesnakes historia, men allra bäst kommer jag att komma ihåg honom som en av medlemmarna som bidrog till att göra Deep Purples låtar så, för att citera min vän Johanna "ikoniskt oförglömliga" och som, tillsammans med Paice, Glover, Blackmore och Gillan, introducerade mig till musiken som jag i dag inte skulle kunna leva utan.
Som medlem i Purplefamiljen känns det nästan som att en bror till mig gått bort. På ett sätt är det kanske lite konstigt att jag har sådana starka känslor för någon jag aldrig träffat. Samtidigt har han och Purple gjort mörka stunder i mitt liv mycket ljusare och hjälpt mig genom så många jobbiga och svåra perioder att jag fått bra kontakt med honom ändå. Det finns nog ingen annan keyboardist som jag ser upp till lika mycket som just Jon Lord. Han var mer än idol; han var en legend och inspirationskälla, och även en godhjärtad och fin person utifrån det man läst och hört.
Jag fick aldrig turen att se Lord live in action och aldrig mer kommer det släppas några låtar eller album med hans medverkan, men han har det förhoppningsvis ganska bra i himlen trots allt. Nu är han nog där tillsammans med Dio, Bonzo, The Ox, Jimi Hendrix, Freddie Mercury och resten av gänget och spelar en massa fina låtar. Jo. Himlen måste ha en jävla fin orkester ändå.