Älska djur, hata djurvänner
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men vad är en djurvän? Hur är en djurvän?
Ibland tycks det vara så att de som har behov av att torgföra sin djurvänlighet är tämligen usla på att sköta sina omhuldade kamrater. De samlar på sig en massa djur och tror att det räcker med gullande och kel. Att små barn, ofta flickor, ger sig hän åt djurvänlighet är en annan sak. Om än barn, det bör poängteras, sällan är rustade att ta hand om djur.
Jag har varit hem till en "djurvän" som bodde i en liten lägenhet tillsammans med mer än tio katter. Lådorna var nedskitna och stanken fruktansvärd. Katterna var magra och skrek av hunger. Det var misär, men när man påtalade bristerna i djurhållningen fick man svar på tal.
"Jag är djurvän och katterna älskar mig" sa kvinnan förnärmat.
Vrång-Kalle på jobbet är inte överdrivet intresserad av djur. Att börja pjoska med kattor ligger inte för honom. Därmed inte sagt att han skulle vara djurovän på något sätt. Men hans ointresse för keldjur skulle säkert få "riktiga" djurvänner att förfasa sig. Han citerar gärna tv-profilen Robert Aschberg, som lär ha sagt "jag älskar djur, men hatar djurvänner".
Så, till alla djurvänner; ta hand om era djur, så ska ni få respekt.
Nu kan ju en djurvän vara en person som är vegetarian och uppriktigt bekymrad över hur våra slaktdjur behandlas eller av andra skäl tycker att det är oetiskt att äta kött. Men det är en annan sak och möjligen är det dessa djurrättskämpar som är de enda sanna djurvännerna.
I det sammanhanget är jag själv en ganska beige djurvän.
Tänker på mannen som har en porslinshund sittande på sin trappa. Han anmäldes av en anonym, eventuellt halvblind, djurvän till Halmstad kommuns miljö- och hälsoskyddskontor för vanvård av djur.
Avdelningschefen Arne Hansson, som eventuellt också är halvblind, åkte ut till den angivna adressen och från bilen kunde han konstatera att där satt en hund alldeles stilla. När misstaget så småningom uppdagades blev det viss genans i kommunhuset.
Nu väntar vi på att någon djurvän ska anmäla att det sitter väldigt magra hundar i vissa rondeller i Piteå.
På Ica i Piteå måste man numera legitimera sig vid inköp av tobaksvaror. Det gäller alla och det är det som är så irriterande. Jag är en gråsprängd medelålders man och hur mycket jag än önskar blir jag inte ung och hipp igen. Med åldern kommer vresigheten och min lust att legitimera mig när jag köper snus är minimal, för att inte säga noll. Jag känner mig inte ens smickrad.
För övrigt övergår det min fantasi hur Icas märkliga beslut på något sätt skulle främja folkhälsan och det spirande släktets välbefinnande. Det är, kort sagt, ett löjligt slag i luften.
Lika löjligt som när det lokala taxibolaget och stadens krögare enas om att stoppa all alkoholförtäring i taxibilarna. Okej, visst, förbjudet, men att det skulle främja nykterhet och ordning på stadens gator och torg är rent ut sagt befängt.
Skål, tammefan!