LINNEA LUNDSTRÖM En sen, något rödvinsinfluerad natt för några veckor sedan fick jag frågan om vilka ord jag skulle välja om jag visste att det var de sista jag någonsin skulle få uttala innan jag blev stum.
Då hade jag ingen aning, för klockan var mycket och det var inte den typen av natt man fattar sådana beslut på (vilka nätter är ens sådana nätter?), men nu vet jag. Kanske.
Jag skulle påminna människor om någonting jag fick lära mig på en biologilektion när jag gick i nian. Vi läste om genetik, fick se celler i genomskärning och lära oss om mitokondrier, kromosomer och protein. Och där, mitt bland nedritandet av korsningsscheman och bilder på fåret Dolly, sade min lärare någonting som fastnade. Hon förklarade hur alla människors dna till 99,9 procent är fullkomligt identiskt.
Det här är, förutom en fantastisk upptäckt som lär oss att förstå människorasen, dess funktion och uppbyggnad, ett faktum som ju borde dementera cirka varenda person i världen som någonsin påstått att en viss människas värde är mindre än en annans.
För femtonåriga Linnea var det förstås bara ännu en punkt hon borde kunna till provet, hon hade ju ingen aning om vad jag skulle göra av all information hon matades med (det gör man nog tämligen sällan när man sitter där i skolbänken). Det visste nog däremot professor Marcus Feldman och resten av hans team på Stanford University, som gjorde upptäckten genom att analysera dna från ett tusental människor från olika kontinenter och populationer. Men kanske förstod de inte riktigt hur viktig deras iakttagelse faktiskt var. Är. Åtminstone inte i vilken utsträckning.
Det vet jag.
Ponera: Det är 2001, professor Feldmans team har alltså fortfarande inte gjort sin upptäckt. Du befinner dig i ett annat land med ett helt annat kulturarv. Du är i det offentliga rummet, en marknad till exempel. Alla andra du kan se är mer fårade, talar ett språk du inte förstår och har en annan hudfärg än dig. Ett annat biologiskt kön än dig. Du kanske känner hur du har noll saker att relatera till – ni har levt helt olika liv, med olika förutsättningar, andra erfarenheter.
Så himla mycket lättare det hade varit för er att förstå varandra (för oavsett om ni interagerar på något sätt eller inte kommer ni förmodligen vilja placera varandra i fack och försöka fatta vem varandra är, för så fungerar arten människan), om ni hade vetat att ni delar allt, utom 0,1 procent.
För kanske är det där man måste börja. Jag tror inte att vi någonsin kommer kunna ta oss någonstans i någon typ av debatt om vi inte börjar med vad vi har gemensamt. Ett konkret exempel är jämställdhetsdebatten – det är inte förrän feminister och så kallade jämställdister inser att de kämpar för samma sak som de kommer kunna ta sig någon vart. Det är inte förrän vi påminner oss själva om att vi alla är människor som vandrar på samma jord under samma himmel, en enda enorm population på en planet mitt i allt och ingenstans, som vi kommer kunna kasta vapnen och förstå.
ung@pitea-tidningen.se