Mellan jobb i Stockholm. En sojalatte på Kaffekoppen. På något sätt känns det tryggt och nödvändigt att mellanlanda på ett välbekant ställe och pausa tankarna. Det är trångt på det lilla kaféet, och eftersom personalen går mellan med mat och kaffe till intilliggande kaféet Chokladkoppen så öppnas dörren hela tiden. Kall luft smiter in och vi sitter nära ett element på högvarv.
Utanför cirkulerar fotograferande turister. Kungliga slottet och storkyrkan lockar besökare.
Kanske slår historiens vingslag, men vi är för trötta för att orka bry oss.
Det är hur roligt som helst att vara på reportageresa. Men intrycken gör en tom i huvudet. I vanliga fall tar vi firmabilen till jobb, sedan åker jag tillbaka till kontoret, smälter intrycken och skriver in mina anteckningar i datorn.
Här bär jag på sex större jobb, alla dessutom samlade i samma anteckningsblock. Bara tanken på att förlora det.
Jag hoppas att jag ska kunna tyda anteckningarna när vi kommer hem. Tiden till jag skriver ut jobben blir dessutom längre än vad jag tänkt, eftersom min dotter är inne på sin tredje influensavecka.
Men vabbruari övergår i mars och när jag dechiffrerar mina kråkfötter får jag samma känsla som när jag satt och pratade med människorna vi träffade. Hanna "Hemma hos Hanna" Lidströms tankar kring att sälja huset i Piteå och ta med barnen till Stockholm, Niclas Wikströms förvirring när han glömt datorn på restaurangen och Ulrica Sundqvists och Gunnar Erikssons humoristiska ord i sin kamp för ett barn.
Allt kommer tillbaka.
Och dessa historier publicerar vi med start i dag.