Jag äter godis när jag inte borde, kan inte äta ett mål mat utan att spilla på mina nytvättade byxor, skrattar när någon säger ordet "bajs", sliter hejdlöst upp omslagspappret på julklapparna och delar alltid ballerinakakan i två delar innan jag äter upp den.
Hej, jag heter Linnea och jag är ett barn.
De flesta i min ålder skulle nog kalla sig själva för ungdomar. De skulle i sin tur kanske kalla mig för barnslig och jag skulle ta det som en komplimang, trots att vi av någon anledning ofta uttalar det som ett skällsord. "Nej Linnea, nu är du allt barnslig!" brukar jag ibland få höra.
So what, tänker jag och rycker på axlarna, för i mina öron kunde de lika gärna ha sagt: "Nej Linnea, nu har du allt roligt!"
Kommer ni ihåg hur man så desperat längtade efter att få bli stor när man var liten? Hur man satt på gungan på skolgården och tittade på de där supercoola niorna som åkte förbi på sina tuffa mopeder och man längtade så innerligt tills man fick bli som dem?
Nu går jag själv i nian och jag känner mig lika liten som jag gjorde när jag satt på den gungan. Nu kör jag själv en sådan där tuff moppe men jag känner mig allt annat än cool och ändå kan jag inte låta bli att undra om sexåringarna jag kör förbi tittar på samma sätt på mig som jag gjorde på niorna när jag var sex år gammal.
Har vi inte alla någon gång köpt en tidning bara för att få leksaken som följer med den? Har vi inte alla någon gång stampat överdrivet högt uppför trappan och sedan slängt igen dörren för att gråta lite extra högt så att de där nere kan höra det? Vad är det som säger att det är förbjudet att göra så när man nått en viss ålder?
Visst, man mognar och utvecklas och kanske är de där pokémonkortet i tidningen inte lika lockande som det en gång var, men jag tror att vi alla måste få vara barn ibland också. Man måste såklart inte alltid vara lika omogen och "barnslig" som jag, men kanske ändå ibland. Bara då och då.