MATILDA LINDBERG PITEA-TIDNINGEN.SE: Aldrig riktigt säker

När jag var sju år började jag rida, sen dess har jag ridit ungefär en gång i veckan, med uppehåll på lov, senaste året lite mer sällan. När jag var liten fick jag lida för mitt intresse. Jag luktade häst sa de, kanske ville jag ha lite morötter? Såklart luktade jag inte häst, jag duschade ju det första jag gjorde när jag kom hem från stallet. Men nog var det lite jobbigt att behöva höra när man var liten och ville vara cool. En utnött fördom är ju att man slutar när man blir äldre, när killar kommer in i bilden. Hittills har jag ridit i snart tio år, och har inga planer på att ge upp mitt intresse. Såklart blir det mindre nu, med allt högre tempo i skolan, men är det inte så med det mesta? Jag läser mindre nu, jag sitter mindre vid datorn, jag har mindre tid att umgås med mina vänner.

Är det inte läskigt, undrar någon. Jo, det är fruktansvärt läskigt
ibland. Det finns säket många som är trygga på hästryggen, men jag har alltid kännt en viss rädsla. Det handlar trots allt om flera hundra kilo liv som man ska hantera. Det som är så läskigt med ridning, och det som jag även tycker är en stor del av tjusningen med det, är att man aldrig kan vara 100 procent
säker på hästen. De hästar jag rider litar jag väldigt mycket på, men det betyder inte att jag
litar på att inget händer. De kan snubbla, bli skrämda eller få för sig att en soptunna ser lite hotfull ut. Man måste helt enkelt alltid vara beredd.

Det är få saker som är så underbart som att galoppera i full fart längs med en mjuk skogsväg, med vinden som sliter i håret, ögonen tåras. Eller en mjuk galopp i nyfallen pudersnö med en varm häst under sig, kylan som biter i kinderna.

Det finns få saker som ger en sådan perfekt kombination av avslappning och adrenalinkick. Jag kommer aldrig växa ifrån min ridning, hur mycket jag än får höra om att man inte ska leka med maten!

Matilda Lindberg pitea-tidningen.se: Aldrig riktigt säker