Det börjar som en oskyldig liten fråga. "Kan du inte lägga ifrån dig telefonen när vi sitter vid matbordet?" frågar jag min far, som skrattar till och gör som jag säger. Och detta hade väl inte varit en sån stor grej, om det hände typ en gång. Men grejen är att det slutar inte där.
Någon timme senare kliver jag in i köket där han sitter och lyssnar på Raubtier på högsta volym. "Kan du sänka den där djävulsmusiken?!" utbrister jag konservativt och byter genast till en mer passande radiokanal.
Jag andas ut till tonerna av Glenn Miller och tycker inte ens det är konstigt att höra mig själv säga "visst är det väl skönt med lite mer sofistikerad musik?". Sen är det som att jag måste säga till mig själv: Moa! Du är nitton år! Det är du som ska spela högljudd hårdrock!
Det är dina föräldrar som ska bli arga och be dig sänka! Och du får absolut inte använda dig av ordet djävulsmusik!
En annan gång befinner jag mig på Expert för att köpa mig en ny telefon. Iklädd min farmors fjällrävenjacka och med en kalufs jag just färgat grå, berättar jag för butiksbiträdet att det enda jag vill ha är en enkel mobiltelefon som kan spela musik, "och inge jävla touch ska den ha". Till slut blir han så besvärad att han hänvisar mig till den lilla avdelningen längst bort, där det redan står två tanter och ser lagom bortkomna ut. "För dina enklaste behov" säger skylten, och på bilden ovanför ser man en äldre dam med sitt barnbarn. Jahapp.
Kanske började det redan i högstadiet när jag spenderade rasterna med att sticka.
Kanske började det tidigare, när jag började intressera sig för second hand. Kanske var det första gången jag rotade igenom en back med gamla begagnade LP-skivor som skulle komma att bli startpunkten för min föråldring.
När det hände är det nog ingen som vet. Vad jag med säkerhet kan säga är att om det fortsätter i den här takten så lär jag pensionera mig strax efter studenten.
Om mina höfter håller så länge, vill säga.