Jag vet inte riktigt när min tandläkarskräck startade. Kanske var det första gången jag blev tvungen att dra ut en tand. Då min tandläkare sa att jag helt enkelt måste skaffa tandställning, eller kanske då jag blev tillsagd att jag faktiskt var alldeles för gammal för att få en liten leksak efter mitt tandläkarbesök. Den, precis som min rädsla för att flyga, bara var där en dag.
En sak är då säker, det finns inget värre än att gå till tandläkaren.
Jag struntar i om folk tycker att min rädsla är löjlig, jag struntar i om jag är tillräckligt gammal för att förstå att inget kommer hända. Det är obehagligt och jag hatar varje sekund.
Det är alltid de där minuterna i väntrummet som är värst. När man vet att sköterskan kommer att komma in vilken minut som helst, ropa upp dit namn och leda dig till the Room of Death.
Man hinner gå igenom all de där skräckhistorierna man har hört. Bedövning som inte funkar, bedövning som aldrig släpper, tandläkare som bara borrar och borrar trots att man försöker säga att aj, nu känns det som om du försöker dra ut alla mina tänder på en och samma gång.
Men sen när du fått din bedövning och du ligger där medan din tandläkare borrar och slipar och blåser och allt vad de nu gör, så inser du att... nej, det gör faktiskt inte ont. Bedövningen hjälper ju, din tandläkare är inget monster med tre huvuden och gör det ont så slutar de genast borra. Kanske man överreagerar? Tandläkaren är inte kanske ändå inte så farlig.
Trots att detta var det jag låg och tänkte på medan min bedövning satte in, så kunde jag inte låta bli att tänka ’’Jo, bort härifrån’’ när min tandläkare frågar om jag har bråttom någonstans. Det där rummet, borrarna, de där konstgjorda munnarna och radion som spelar i bakgrunden, det är min version av en skräckfilm.
Och nu sitter jag här. Med halva ansiktet bedövat, en order på att jag inte ska äta för ens om cirka två timmar och jag är rätt säker på att jag aldrig riktigt kommer komma över mitt hat mot tandläkaren.