Det som har fått mig att svära i soffan de senaste veckorna är idrottsfördomar. När kvinnor spelar hockey heter det damhockey. När herrar spelar hockey heter det bara just det, hockey.
Jag tror att att den typen av särskiljande beskrivningar säger något om våra värderingar, att hockey med kvinnliga spelare inte riktigt anses vara "riktig hockey" utan "dam- eller tjejhockey".
Samtidigt som språket säger något om våra värderingar skickar språket signaler, signaler till unga tjejer som på ett får veta att deras idrottande är mindre värt.
Jag tror inte att det här görs medvetet, jag tror att vi har det med oss i vår kultur. Tyvärr förändrar inte det signalernas betydelse.
När jag i går följde Vasaloppet blev jag arg igen. Riktigt arg! Först följde tv de kvinnliga åkarna dåligt. Det borde ha varit möjligt att låta oss följa även de kvinnliga toppskidåkarna.
Deras insats var väl inte sämre än den herrarna gjorde? De åkte ju samma 9 mil!
Det blev en riktigt rafflande avslutning på herrarnas Vasalopp. Sedan väntade jag på att få veta hur det gick för damerna. Det resultatet blev jag snuvad på i den ordinarie sändningen.
Jag fick veta att Christina Paluselli närmade sig målområdet men man bemödade sig inte att låta kameran eller helikoptern följa henne in i mål. Varför? För att hon kom i mål 25 minuter senare? Eller för att hon är kvinna?
Är inte hennes nio mil lika mycket värda som de som åktes av Daniel Tynell (4.34.09), Jerry Ahrlin (4.34.11) och Anders Aukland (4.34.15)?
Vilka signaler skickas till de våra unga? Kvinnor kan inte bli riktiga Vasaloppsåkare?
Visst det började en sändning med de alpina damerna men nog kunde de ha väntat med den sändningen fem minuter? Den var ju ändå bandad och gick inte direkt!
Sådant kan göra mig riktigt arg. Nästa år hoppas jag att SVT tar de kvinnliga Vasaloppsåkarna på samma allvar som de manliga.
När Christina Paluselli gick i mål hade i och för sig 151 herrar redan gått i mål. Å andra sidan kom hon in före 11 670 herrar och 1 171 damer.
God morgon!