Betraktelser från livets middagshöjd
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
"Du ser inte alls ut som 50", säger en snäll kvinna med lite för mycket tröst i röstklangen.
Precis, tänker jag, det är någon annan som är med i den där filmen. En annan snubbe med lite för många kilon och lite för lite hår, som dessutom går i grått.
Det där med åldrande är märkligt. Varje dag ser man sig själv i spegeln och banne mig är det inte samma snubbe nu som förr. Men så får man se sig själv på film och undrar förskräckt vart den där smärta ungdomliga grabben har tagit vägen. Jag är ju för fan en rocker! Ta bort det där fettot som välfärdsknarkat sig fram till livets middagshöjd.
Livets middagshöjd, my god, det känns precis som om jag vaknat och ska käka frukost.
Jag tror (orkar inte kolla) att det är Mott the Hoople som sjunger något om "Born late 58" och hur man än vrider och vänder så är onekligen 1958 ett år med magisk klang. Det var då Sverige tog silver i VM i fotboll efter att ha fått pisk av ett av Brasiliens bästa landslag någonsin. Bara laget 1970 kan räknas lika högt.
I sommar ska jag som nybliven 50-åring kanske kunna sluta cirkeln med ett svenskt guld i EM. Vi kan arkivera den förhoppningen under rubriken "under".
Samma datum (5 april) som jag föddes inträffade ett under av bokstavligen biblisk dimension. Det hävdas nämligen på sina håll att ingen mindre än Jesus återuppstod från de döda den 5 april år 33.
Men det var helt fantastiskt att fylla 50 år. Vi hade fest och en massa vänner minglade och spelade kvällen lång. I egenskap av jubilar inledde jag kvällens framträdanden med att sjunga den lågmälda Bo Kaspersången "Bara för din skull" kompad av min äldste son. Bara det en chock för alla som vet hur jävla högt jag kan skrika rock´n´roll.
Mina barn spelade och sjöng, ett gäng farbröder framträdde sittande och när kvällen blev riktigt het återuppstod Piteås häftigaste liveakt, Slues Blues Band. Vilket gung och när Boven bjöd upp mig till duett i "Staten och kapitalet" var det där med 50 år som bortblåst. För övrigt är Thåström 52.
Som 50-åring brukar man få ovanligt mycket presenter och jag kan konstatera att jag är överväldigad. Jag ska inte trötta ut er med en uppräkning, men några presenter måste ändå framhållas. Sixten Degerlund, som dessvärre inte kunde närvara, hade skickat en faktabok, "Hur man sköter marsvin", och det, jaa ...
K gav mig ett plektrum som min namne Torbjörn "Pugh" Rogefeldt spelat med och M ett foto av ett ungt Ebba Grön och dessutom en kapsyl från en läsk som Fjodor släckt törsten med. Det kallar jag reliker som ska vårdas ömt.
Men nu är det vardag igen och numera är jag 50 plus. Närmare graven än vaggan förmodar jag och det är väl ungefär här vid livets middagshöjd som man är mottaglig för populära utrop som "Fånga dagen". Med den vetskapen i bakhuvudet är det bara att ta livet med en klackspark och möjligen ta sikte mot hundra, men då undrar jag om partyt blir lika roligt som i lördags.