Det är den 27 augusti förra året. Vi är fyra killar som under sommaren planerat en fjällresa som nu ska genomföras.
Vi tar ledigt fredagen under första skolveckan. Med bil kör vi till Arjeplogsfjällen för att bestiga Tjidtjakgaise, 1586 meter över havet.
Första dagen har vi planerat att gå upp på kalfjället och sätta upp läger, andra dagen gå en rutt på cirka två mil och sista dagen packa ihop och gå ner till bilen.
Första dagen inleds med en bitter försmak. Regn och kyla får oss alla på dåligt humör när vi går uppför den branta stigningen innan kalfjället. Som tur är slutar det regna lagom till att vi ska sätta upp tältet. Sedan äter vi kvällsfika och går tills sängs.
"Känslan att behöva vända
känns som en spark i magen."
Andra dagen gryr. Det gråa, trista vädret står fortfarande i, men i ger oss iväg ändå.
Det första misstaget vi gör är att gå runt fel sjö, vilket utökar rutten med cirka fem kilometer. Det andra misstaget är att klockan som vi satt koordinater för tältet i får slut batteri. Men vi fortsätter gå, vi har ju trots allt både karta och kompass att gå efter.
Den fasta marken börjar mer och mer bli stenskravel desto närmre vi kommer till toppen och den fuktiga dimman börjar lägga sig.
Tillslut kommer vi till vad vi tror är toppen, då vet vi att det bara är att gå västerut till vi kommer till en bäck och sedan följa den för att komma till tältet.
I full fart går vi västerut tills vi kommer till de stora sluttningarna med snö, där tar vi fram plastsäckarna och åker ner i racerfart.
Det är ungefär halvvägs ned för sluttningen som vi börjar komma ut ur dimman och se att vi är på fel sida av fjället. Vi hade hittat den första, lägre toppen av Tjidtjakgaise.
Känslan att behöva vända känns som en spark i magen, men det var det enda alternativet. Vi klättrar upp för branten igen och går ner på andra sidan. När vi kommer ut ur dimman igen har mörkret fallit över fjället. Men med hjälp av bilder lyckas vi lokalisera topparna och hitta ungefär var tältet låg.
Men mörkret är för svart och våra ben för trötta för att hitta tältet, så som sardiner i en burk lägger vi oss och sover under fjällhimlen.
Vid femtiden steg solen och cirka 200 meter från oss ser vi tältet.
Tredje dagen packar vi ihop tältet och beger oss tillbaka till bilen.
Ett år senare kan jag nu titta tillbaka på den här turen och känner mig litegrann som Bear Grylls. Men till nästa gång har jag förhoppningsvis lärt mig att sätta klockan på batterisparläge och kanske också kolla igenom kartan någon gång extra så senvägar slipps och att ta med mig lite varmare kläder för den kalla fjällnatten.