Men så kommer vi till de stora frågorna. De här frågorna som aldrig riktigt kan besvaras av olika anledningar, oftast på grund av en fortfarande ack så bristande teknologi. Och det är då vi rör oss mot en av de mest omfattande och fängslande frågorna som kan ställas; Finns det liv bortom vår vetskap? Existerar det en utvecklad art med hög intelligenskvot och med ett utvecklat samhälle i den yttre rymden?
För mig så är frågan skrämmande ur alla de aspekter som går att se det utifrån. Om du kollar på det med den optimistiska människans glasögon så kommer du se en varelse som vi kan lära oss någonting av. Kunskap är makt som man brukar säga. Men tänk då ifall makten missbrukas? Kanske har även rymdvarelserna utvecklat en självisk sida och utrotar det lilla som finns kvar av vår sakta sjunkande planet. Med stor kunskap följer även stort ansvar.
Ska vi då se det utifrån den pessimistiska människans synvinkel så finns inte varelsen. Kanske lite näring på planeten mars, en planta här eller där, men ingen högintelligent art.
Då skulle det betyda att vi var helt ensamma i det stora universum vi lever i. Det är en i sig väldigt deprimerande tanke, eftersom det ger en mer perspektiv på hur fruktansvärt liten man egentligen är. Hade universum varit som i Star Wars, med koloniserade planeter likt länder på jorden, så hade vårt universum känts som en mer hemtrevlig plats än det stora tomma mörkret man inbillar sig vid total ensamhet.
Jag vet inte vilket av alternativen som låter bäst, båda ger i alla fall mig huvudvärk. Även om jag föredrar fastställda svar baserade på forskning framför nyfikna och märkliga mysterier så finns det vissa gåtor jag helst låter fortsätta vara olösta under min levnadstid.