Telefonloggen: Pappa, utgående samtal, 18 minuter 15 sekunder (behövde råd eftersom jag inte fattade någonting). Mamma, utgående samtal, 0 minuter 8 sekunder (fylleringning, följt av inkommande sms ”Är allt ok?”). Mamma, utgående samtal, 7 minuter, 21 sekunder (var sjuk, behövde sympati och Ipren).
En bekant till mig sa en viktig, om än inte särskilt munter, sanning till mig en gång. Jag påstod att jag inte var vuxen och hon svarade att det var väl självklart, jag hade fortfarande andra vuxna att förlita mig på. Alltså de som tillverkade mig (i ungefär med betoning på ungefär samma veva som en utomordentlig men regnig Pink Floyd-konsert, har det på senare dagar visat sig. Bara en sådan sak). Fan vad sant. Till och med Wikipedia håller med, dess definition för begreppet vuxen är ”en person gammal nog att klara sig utan stöd från föräldrar eller andra vårdnadshavare”.
Jag var liten en gång. Tänkte att alla som var större var stora, alla mindre var små, och själv var man väl någonting relativt där i mitten. Ack, hörni. Jag är fortfarande minst.
När jag var så där relativt liten var ”vuxen” ett adjektiv kopplat till substantiven ”räkning”, ”middag”, ”jobb”, ”schema”, ”toalettpapper” samt siffran 18. Förstås. Rätt generellt tråkiga grejer, ju. Faktum är att jag har gjort mig själv till något av en expert på att betala räkningar sista dagen, många gånger äter godis till frukost och nudlar till middag, har ett jobb där jag kan vakna senare än när jag gick i skolan och mer än gång varit med om att jag har en ruta papper kvar i minst sagt obekväma situationer. Och då ringer jag förstås mamma.
Med risk för att låta som den missuppfattade och melodramatiska tonåringen jag verkligen fortfarande känner mig som, så känns hela livet som en maskerad när jag ska deklarera och bjuda mina släktingar på kaffe. Köpa paraplyer och disktrasor. Mingla och klaga på vädret. Får hem pensionsbrev. Aldrig öppnat. Förlåt.
Jag är med andra ord över arton, därmed myndig, ändå inte vuxen därför att begreppet inte stämmer överens med en siffra utan ett tillstånd där man i någon mån tvingas klara sig helt själv. Och även då, inser man ju nu på 20-årens höst, har man sällan koll på någonting på det sätt man trodde att ”vuxna” människor hade när man var barn. Helt plötsligt förstår man sina föräldrars fasader bättre, det svåra innanför och att det är okej. Det fina i hela maskeraden är ju att få rida på myndighetsvågen ändå, stanna uppe till noll-tre, lägga pengar på skit och i hjärnan vara barn. Så länge man med jämna mellanrum köper toalettpapper och lägger pengar och tid på även rimliga saker är det okej.