Vad är Norrland? Per definition är svaret: ”namn på den nordligaste av Sveriges huvuddelar, numera bestående av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands o. Gävleborgs län (med undantag av Orsa finnmark)”. Norrland upptar 59,6 procent av Sveriges yta, och på 242 735 km2 får man plats med väldigt mycket. Minst tio olika dialektala mål med hur många varianter som helst, nio landskap, två minoritetsfolk, listan kan göras lång.
Den trettionde april skrev Aftonbladets kulturskribent Jack Hildén om hans storslagna, svåra och farliga expedition till Norrlands djupa skogar. Närmare bestämt Missenträsk, en liten by i Jörns socken i Skellefteå. Väl där har han svårt att förstå vad lokalbefolkningen säger – de pratar ju så konstigt. De får förklara för honom vad en ”lada” är, han ser redskap han inte kan känna igen och har ingen täckning på sin telefon när han åker ut på sina lånade längdskidor. Antingen vill han vara märkvärdig, eller så är han helt enkelt bara sämst i världen.
Det har gått några månader sedan krönikan publicerades, men jag tror den hade sett ut ungefär likadant om den hade publicerats idag. Istället för snön hade han kanske fascinerats för vilka utomjordiska, orangea bär han hittade i skogen, kanske höjt på ögonbrynen och hållit sig för skratt efter ett ”skrovmål” eller ”schoup”, men annars är den exotiska bilden av Norrland förmodligen sig lik.
För mig är Norrland ett luddigt begrepp som egentligen inte säger särskilt mycket. Oavsett om du bor i Piteå eller sjuttio mil härifrån befinner du dig fortfarande i Norrland, ändå får vi ibland veta hur vädret är i Malmö, Stockholm – och Norrland. Jo men tack, då vet vi.
Ska en ändå tvingas dras med begreppet så innefattar det för mig en verklig plats, med verkliga människor som lever i mitten av sin vardag precis som på vilken annan plats på jorden som helst. Här bredvid kan ni läsa om produktionen som Ung Scen Norr sätter upp i höst, ”Man vänjer ju sig vid det vackra”, om ungdomars upplevelser av att bo i Norrbotten. Jag var på genrepet, där 70 % av publiken ansåg att platsen man växer upp på formar den man är. Jag var en av de som bidrog till det procenttalet. Man formas av att växa upp på en plats som folk anser att man ska flytta ifrån. Man formas av att bo på en plats där folk hänger vid ICA-ingången för att de inte har någonstans att vara. Man formas av ett mörker som i princip varar i månader.
Men man formas också av att bo där tallarna är fler än människorna, där solen aldrig går ner om sommarnätterna och där barnsben kan springa fritt på stora gräsmattor. Och, som Linnea Sjödin skriver om i sin krönika ”Om Norrland är en främmande plats är den främmande platsen min”: Kanske är det rösterna tillhörande oss som faktiskt bor bland tallarna som borde höras. Jag säger som Kalle: Norrland i mitt hjärta, jag svär, jag är din.