Jag hade precis hällt i mjölken som utgjorde ungefär femtio procent av min kaffekopp eftersom jag inte stod ut med smaken annars eftersom jag för två dagar sedan hade börjat dricka kaffe eftersom jag faktiskt är vuxen nu, jag fyller faktiskt nitton i år.
”Ska du verkligen förstöra kaffet sådär?” sade en röst bakom mig och det var en man iförd skjorta (samma färg som blåbärsglass) och brun skinnväst. Jag skrattade lite åt honom som man gör när man inte vet vad man ska säga och satte mig vid bordet i hörnet, där jag allra helst sitter. Nu råkar det vara så att han satte sig i bordet bredvid.
”Vad skriver du?” frågade han och jag svarade att det bara var lösryckt strunt, inget märkvärdigt. Det dröjde inte länge innan vi konverserade som om vi känt varandra mycket längre än så. Han berättade att han var sjuttio-nånting, hade jobbat som trädgårdsmästare hos hans majestät konungen och i hela sitt vuxna liv varit hobbygemolog.
Min farmor och farfar dog innan jag föddes. Min morfar finns med på fotografier från mitt ettårskalas men jag minns honom inte, mormor minns jag bara med otydliga minnesbilder från äldreboendet. Jag umgås ganska sällan med äldre människor, de med vackra fåror i ansiktet och kluckande skratt. Och det är fasligt synd, för efter sjuttio år har man väldigt väldigt många historier att berätta.
I Sverige sträcker sig i allmänhet umgänget över generationsgränserna inte mycket längre än så långt släktbanden går. Det är måhända naturligt, för vi har givetvis mest att relatera till när vi utbyter ord med jämnåriga, men det beror också på att det inte finns många uppenbara plattformer där unga och gamla möts. Det betyder förvisso inte att de inte existerar alls. Caféer fungerar (uppenbarligen) utmärkt, likaså bussar och alla andra platser där man sitter ner och är ensam och inte har mycket annat för sig.
Och när jag blir sjuttio-nånting och sitter på ett café och äter min dagliga blåbärsbakelse ska jag inte vika undan med blicken om den råkar möta någon som är flera decennier yngre än jag. För jag kommer ha hundra saker att säga till den personen.
”Livet är ett helvete om man inte fyller det med någonting” sade mannen till mig första gången vi träffades. Det ska jag bära med mig, i den skimrande stenen han gav mig och innanför bröstkorgen.
Och jag lovar, när jag har varit med om lika mycket som dig kommer jag aldrig förstöra mitt kaffe igen.