Början av 80-talet, jag minns Dan Hylander. Tillsammans med sitt band Raj Montana Band var han mäkta populär. Jag såg ett par storslagna konserter där orkestern nådde höjder som i sina bästa stunder påminde om Springsteen och hans E Street Band.
Bäst minns jag ändå texterna. Inte sällan sorgsna och vemodiga med en politisk underton. Ska jag lyfta fram två favoriter i minnet så får det bli "Från en till en annan" och "Allt du gör på jorden".
Sedan försvann Hylander från de stora scenerna och för egen del föll han i glömska. Visst har jag lyssnat vid några senare tillfällen också, men jag missade konserten på Piteå dansar och ler 1997.
Men så såg jag att han tillsammans med gitarristen Janne Bark skulle uppträda på Krokodil i Piteå i måndags. Klart jag köpte biljett med tanken att en stunds nostalgi aldrig kan vara fel. Jag förväntade mig ett gediget musikaliskt framträdande och det var vad jag fick. Stundtals härligt gitarrspel och starka låtar med "Mamma tro mig" som den riktiga höjdaren. Bra, mycket bra och detta trots att han varken spelade "Från en till en annan" eller "Allt du gör på jorden".
Men det var en sak till. Jag har alltid haft föreställningen att Dan Hylander är lite tungsint, en riktig djuping, men jag bjöds på en rejäl överraskning på Krokodil.
Jag har hört många inspirerande och roliga mellansnack, men att Hylander skulle kvala in som en de roligaste hade jag inte kunnat drömma om ens i min vildaste fantasi.
Han levererade slagfärdiga anekdoter och kvicka kommentarer i en takt som fick skrattmusklerna att krampa och när jag efteråt gick mot bilen hade jag ett brett leende klistrat i ansiktet.
Det är gott. Jag gillar att bli överraskad, men nu kommer jag till mitt egentliga ärende. Vi människor har en förmåga att klistra etiketter på varandra och slå fast att den är si och den år så. Vi dömer som vi vill.
Ibland gör vi det på ren hörsägen och låter fördomarna flöda utan att reflektera. Som min föreställning av hur Dan Hylander är.
Riktigt illa blir det när vi får för oss att olika grupper av människor är på ett visst sätt. Att tro sig veta att alla bögar gillar schlagermusik går nog att skratta bort, men när vi sprider illasinnade och allvarliga fördomar om exempelvis romer eller muslimer så är det inte lika roligt.
Mer vanligt är kanske att vi klistrar etiketter utifrån de första intrycken vi får av en människa. Du vet, "Gunnel som alltid är så glad" och "Sune som jämt är sur", ja, det finns hur många epitet och sinnesstämningar som helst som vi förser andra med.
Många gånger spelar det där mindre roll, men det finns en kategori människor som är lika irriterande som surrande flugor. De som har ett närmast sjukligt behov av att kategorisera andra. Vi känner nog alla någon sådan.
Men det finns sällan någon Glada Gunnel eller Sura Sune. För om så vore skulle alla människor vara mer eller mindre endimensionella robotar.
När vi lär känna människor upptäcker vi ofta andra bottnar och det självklara blir uppenbart. De flesta människor är ett brett stråk av nyanser. Till och med clownen kan gråta under masken.