Jag är en sån där gammal själ som samlar på LP-skivor, köper filmrullar till min analoga kamera, och inte skaffade mobil förrän jag gick första året på gymnasiet. Då kanske ni förstår min glädje när jag hittade ett helt oväntat handskrivet brev adresserat till mig i postlådan för någon vecka sen, från en kompis som flyttat till Stockholm. Ren eufori!
Kände mig som nio år igen då jag tog fram penna och papper och började skriva ett svar. För vem brevväxlar ens nu för tiden, nu när det finns internet och telefoner? Ingen i min vänskapskrets i alla fall. Vad jag vet, alltså.
Att det har dött ut är förståeligt, men synd. Fast det är klart, i dag ska ju allt gå snabbt och det finns ju en anledning till varför det kallas ”snigelpost”. Jag menar, att vänta flera dagar på ett svar, vem orkar ens det? Vi som tycker att det är jobbigt att vänta på ett SMS i mer än en minut.
Nå väl. Att skriva ett brev kan väl vem som helst göra. Däremot att få i väg det, där börjar det knepiga. Posta brev. Hur gör man ens det? Frimärken, ja, justja, sånt behövs ju. Men mamma, hur många ska jag klistra på? Och kuvert, var går det att köpa då? Och för att inte nämna den där smaken på tungan efter man slickat igen kuvertöppningen, och bara det där med att hitta en gul postlåda och att ta sig dit och slänga ner brevet.
Nä, hörreni. Det är ett jävla äventyr att brevväxla jämfört med att trycka på några knappar på tangentbordet, I tell you that. Men det är ju det som gör det så roligt också, och tänk sen så kul att hitta breven och läsa dem igen. Som en dagbok, typ. Helt underbart.
När jag flyttar från staden ska då alla coola människor jag känner få brev från mig. Eller, nja … Får se om jag orkar …