Jag tänker på allt jag inte har gjort, på allt som jag inte kan göra och på allt som jag inte har hunnit eller kommer att hinna göra; jag försöker jaga tid som om jag aldrig fick lära mig att begreppet tillhör de abstrakta substantiven trots att det är lågstadiegrammatik.
Jag är 17 år ung (eller ska jag säga gammal?) och våndas. För vad har jag att se fram emot när det inte längre finns någon värdighet, någon heder i att åldras efter 29?
När jag som tonåring säger att jag har panik, att det ligger en ångest och ruvar inom mig inför min framtid, skakar de äldre på huvudet.
”Du är ju ung, lev livet” tycker folk. Men det är just det; hur i hela fridens dagar ska jag ha tid att leva livet? Och hur gör man?
Och hur länge har jag på min innan ”leva-livet”-perioden tar slut?
Jag får höra att ungdomen kommer att vara mitt livs high-point.
Och jag kanske har för höga krav, men ibland tänker jag: blir det inte bättre än såhär?
Och jag blir stressad. Stressad över att jag förväntas hinna med att leva inom loppet av en till två decennier.
Stressad över att jag samtidig som jag förväntas vara lycklig och full av energi ska hinna med att äta 6 gånger per dag; kolhydrater, proteiner och fett proportionerligt fördelade enligt tallriksmodellen; roffa åt mig 9-10 timmars kvalitetssömn varje natt; träna minst 60 minuter om dagen; och sist men inte minst ska jag gå skola på heltid.
Jag minns en kvinna vars son grattade sin mamma på 29-års dagen varje år på hennes födelsedag eftersom åldern skrämmer.
Samhället förskönar ungdomen, lägger upp ungdomliga ideal som berättar att din framgång bör kicka igång innan du når 30-sträcket - annars är det för sent - och att dina rynkor inte är ett tecken på att du har levt utan snarare ett tecken på att du snart slutar leva.
Jag respekterar hen som vågar åldras, hen som vågar visa upp sin livserfarenhet.
Hur kan man muttra om respektlösa ungdomar utan livserfarenhet om man själv försöker efterlikna det ungdomliga idealet?