Absolut inget mildare än det. Nu verkar det som att det finns folk som har fått det här om bakfoten, och för inte mindre än en vecka sedan såg jag en anonym kommentar på en blogg som löd ”Men sluta gnälla, det är ju knappast så farligt att du dör”. Alright fellas, let me break it down for ya’ll. Jag tänker berätta en liten saga.
Du vaknar mitt i natten. Det är mörkt, du ligger ensam i din säng. Utan att behöva fundera så vet du på sekunden du slår upp ögonen varför du väckts, ty på lakanet du ligger på, samt i dina ljusgrå pyjamasbyxor och ett av de finare paren trosor du äger, har det läckt ut en varm, kladdig och otäck vätska – det har börjat.
Rutinmässigt gör du en kvick vändning för att inte förvärra situationen och så fort det går vobblar du till närmsta badrum med låren hårt pressade mot varandra eftersom även tyngdkraften är ett faktum.
Du blöder alltså okontrollerbart ur en av dina kroppsöppningar. Hade det varit vilken övrig kroppsöppning som helst hade du nog skrikit i panik för att sedan kasta dig iväg till akuten, men det här är du van. Som en genomsnittlig kvinna börjades det när du var 12, och kommer sluta när du är ca 52. Det är 40 år av menstruation. 480 x den genomsnittliga 5-dagslängden = 2400 dagar. 6,58 ÅR av blod.
Kläderna hamnar i tvättkorgen och din tillvaro börjar mer och mer likna en brottsscen. Fort som fasen kravlar du dig nu in i duschen för att förhindra att lämna spår av blod på klinkergolvet. Duschen har nu blivit din fristad och här kan du stillsamt blöda ostört rätt ned i avloppet. Väl ute ur duschen gäller samma procedur, kvickt till nästa avlopp för att slippa skura. Sittandes på toaletten lirkar du fram en binda ur badrumsskåpet och klistrar den omsorgsfullt i grenen på de största trosorna du äger.
Du trär på dig din hemgjorda blöja och går med tunga steg och ömmande bröst tillbaka till ditt sovrum. Här inser du att din säng fortfarande liknar en slaktarbänk och du går för att byta sängkläder. Klockan är 03.48 och det är torsdag.
Nu börjar kramperna. Oförmögen att somna ligger du och vrider dig i smärta tills det inte går mer och du måste återvända till badrummet för att våldsamt gråt-spy. I takt med dina desperata kväljningar drar magmusklerna ihop sig och plötsligt så spyr också ditt underliv. Nu vadar du praktiskt taget i ditt eget blod – dags att byta igen.
Det är bara det att för varje hostning, varje nysning, och till och med en och annan gäspning så kommer detta att ske, och du får inte ens vara bitter, för nu var det detta du vann i det biologiska lotteriet.
Jag kan fortsätta med detaljer om bultande migrän, förvirrade begär, smärtande kroppsdelar och brutal överrasknings-diarré, men jag tror ni förstår var jag vill komma. Kvinnor menstruerar, och det kan ingen göra nånting åt, men underskatta för helvete inte vad vi genomgår, vi är majestätiska varelser och vi kommer äta dig levande och blöda på ditt ansikte om du inte visar respekt när vi befinner oss i vårt mest sårbara tillstånd.