När min flicka gick på lågstadiet fick jag en dag ett telefonsamtal från skolan. Jag hörde henne gråta i bakgrunden. Vänstra tummen hade kommit i vägen när hon täljde på sin smörkniv och nu blödde det jättemycket.
Jag försökte andas lugnt och koncentrera mig på körningen medan händerna darrade på ratten. Hon stod utanför skolan med en lärare och väntade. Handen i en stor handduk, tappert leende.
.
Tummen fick sig några stygn och ett bandage, jag höll på att svimma trots att jag inte tyckte att såret var så läskigt. Och den halvgjorda smörkniven med något blodstänk på fick vi med oss hem vid examen.
Sedan dess har inte täljandet varit en flitig syssla hemma hos oss, om jag uttrycker mig så. Men nu är revanschen tagen via en trägubbe på slöjden.
Han ser lite ut som en sjöjungfru och kan ha russin i magen och pepparkakor på benen när det är dags att värma glögg.
Jag tittar på trägubben och på ärret på hennes tumme. Ler åt hur det förflutna finns med i varje fördjupning i en liten täljd träbit.
.
Bäst i veckan:
Insamlingen till Musikhjälpen på jobbet.
Sämst i veckan:
Att det är så mörkt. Halvsover mig genom kvällarna och längtar efter ljuset och snön.