Vi är mitt i påsken och jag sitter måhända mot en solvägg i Kåbdalis. Bastu och underställ är en fin kontrast mot förra lördagens paljetter, glitter och fjädrar.
Helgen som var upplevde jag burlesktolkning med musik, sång och dans. Sinnena höjs en nivå av att se, vara nära, när det händer.
Andetag, handsvett, nervspänning. Performance. Puls.
Föreställningen när min längtan av att se burlesk. Så där Moulin Rouge-riktigt (även om det säkert finns ännu mer ä-k-t-a ställen). Jag har gått förbi den röda kvarnen, men nästa gång ... bubbel i glaset, sammet, dekadens.
Paris.
Jag glädjer mig över att ha kulturutbud nära och lätt att nyttja. Det finns, om man vill, och jag tror aldrig att jag ångrat ett besökt arrangemang även om det såklart finns mer och mindre minnesvärda stunder.
Att uppleva ger min kreativitet och själ näring. Tankarna en möjlighet att flyga högre.
I måndags lyssnade jag på Mian Lodalen och Felicia Feldt på säsongens sista Ordmån. Och så alla filmer jag tagit del av på sistone.
”Dallas buyers club” lämnar mig inte. Jag tänker på den ur nya vinklar flera gånger om. Och Matthew McConaughey fortsätter att nå mig från duken / tv-rutan. I ”True detective” och i ”The wolf of wall street”.
Så går en vecka. Det är påsk och korveldar – och en bok nära när det är dags att sova.