I veckan var det ett år sedan vi bestämde att det var dags för vår soffälskande, pälsbeklädda tant att få avsluta sitt liv.
Vi fick ha henne nära i elva år och vi fick vara med henne här hon dog.
Det var dags för hennes trötta kropp att få vila.
. .
En teckning som vår dotter gjorde sitter fortfarande kvar på trädörren. Ett ständigt minne, liksom hundhåren man finner på kläder som legat i garderoben ett tag. De som jag tidigare tog bort med roller kan jag nu hålla i handflatan, som en miniskatt.
. .
På Helg skriver vi i dag om djurliv. Har du någon historia om eller med djur du vill berätta, hör gärna av dig.
Här intill kan du läsa om hjärtesöta tamigelkotten Knut. Och på nästa uppslag finner du Alexandra Anderssons krönika. Som vanligt fångar hon mig och fyller på mig med insikt och aha.