Hce och andra bibliotekskoder är tydligen på väg bort, men fortfarande är boken jag läser en Bt. Den handlar om att få fakta att dansa och är kategoriserad under ”massmedia”.
Senare söker jag i jobbarkivet och bläddrar igenom text efter text som jag skrivit genom åren.
Reportagen är använda, gamla, i fallande ålder. Däremot känns inte orden använda, inte ålderstigna alls.
Ändå drabbas jag av självtvivel och ifrågasättande.
Vad gör jag? Hur gör jag?
När det gäller orden.
Och jag vet. Det är synnerligen nyttigt och nödvändigt ibland, detta ifrågasättande, men det är också jobbigt det där med att skaka om allt från grunden.
Anledningen till denna nedgrottning i jag:et är att jag träffat journaliststudenter och pratat om skrivande. Mitt skrivande. Idéer, reportage, kvalitet på pennor, storlek på block, varför jag antecknar och inte spelar in. Konsten med sms och mejl. Närvaro. Fysisk och i text. Tankar som skrivprocessen och efterbearbetning.
Precis som många andra yrken innefattar mitt jobb många delar man aldrig ordsätter, sällan pratar om. Därför är det värdefullt, även om det också är en något smärtsam process.
Sedan kan det också hänga ihop med att man som reporter är van att ställa sig själv i bakgrunden, som betraktare, och här skall man plötsligt äga rummet.
* * *
Innan snön föll spenderade jag en dag med Zack Lundberg och hans tre hästar. Busglimt i ögat, ett stort ansvar att finna stillhet i och hoppträning. Följ med till 12-åringen som önskar att det ska bli fler killar i ridsporten.