De sista veckorna har jag skrivit om ämnen, mött frågeställningar, både i mig själv och hos andra. Koncentrat, sådant som tar tid att landa inuti.
Jag har också träffat studenter på journalistutbildningen och pratat både text och form. Båda ligger mig varmt om hjärtat.
En stund till av mycketjobb, men jag längtar efter spelrum för tankar.
Därför känns det skönt att bryta av med inspiration på Helg i dag. Recept med bra råvaror, vackra bilder ~ allt med en tanke om snällvänlig mat. Hanna Göranssons vardagsfina matkonst finner du här på Helg.
I veckan har jag också hört författaren Ester Roxberg prata om sin senaste bok "Min pappa Ann-Christine". När han var drygt sextio avslöjade hennes konservative, homofobiska men också ödmjuka och känslosamma pappa sin innersta hemlighet. Det han tänkt på varje dag i mer än femtio år. Att han känt en kvinnlig sida, att han ville klä sig, sminka sig och leva som kvinna.
Ester Roxberg säger: "Jag var arg också, över att inte få vara normal längre".
För mig är 'att vara normal' en ickefråga. Något jag aldrig strävat efter. Snarare har en av mina ambitioner varit att särskilja mig. Finna mitt eget, sådär lite på sidan av. Skevheten, egna viljan.
Men att sträva efter normalitet blir inte nödvändigt förrän du ofrivilligt sticker ut. Normalitet är inget jag har behövt sträva efter, de ramarna finns redan i mitt liv. Jag kan tryggt utforska dem och utmana dem. Jag har aldrig hamnat utanför.
Ester Roxberg säger att trots att sista punkten i boken är skriven tar historien inte slut. Hennes regnbågsfamilj lever vidare. Utvecklas. Det gör samhället också.