Det är mindre än en månad kvar till maraton nu. Det känns i maggropen kan jag lova. Jag har sprungit mina sista långa långpass, en solvarm söndag gjorde jag tre timmar och tjugo minuter på raken.
Tidigare har jag mest tränat för att bli starkare i ryggen, och därmed få mindre ont. Det fungerade dåligt och kändes därmed som ett slags misslyckande, även om jag i dag förstår att jag har igen hållfastheten i kroppen från styrketräningen.
.
Med löpningen är det annorlunda, känslan är att jag omvandlar mina motgångar. Alla inflammationer från medicin, whiplash, ryggproblem och annat skräp. Allt det lämnar jag – i alla fall delvis – bakom mig. Istället känner jag att min kropp bär mig.
Den bär mig utöver det vanliga.
.
Att springa ett maraton handlar om så oändligt mycket mer än just de där 4,2 milen. Framför allt ger min maratonsatsning mig en känsla av att gå vidare. Att faktiskt bocka av en livsdröm och att se på min kropp med mycket snällare ögon.
Det är ganska fint. Och häftigt. För mig.