Ser säsongsstarten av "Sveriges yngsta mästerkock". Som vanligt är ett avsnitt uppdelat i två deltävlingar. Vinnaren av den första deltävlingen får en fördel i den andra. Jag hajar till när fördelen visar sig vara att vinnarbarnet får välja lagmedlemmar.
.
Det kastar mig tillbaka till skolgympan och även om jag inte blev vald sist, var jag en av de sista. Jag stod med klump i magen och nervössvett under armarna. Låtsades obrydd. Var högst medveten om alla ord, formuleringar. Blickar.
.
Under våren ska jag utmana min skolgympakänsla, som kanske mest grundar sig i en föreställning om att jag är klumpig, bland de sista att bli vald. Jag ska springa Räddningsloppet. Jag ska klättra och gå armgång för att göra upp med den lilla klumpedunsen i mig.
.
Hur viktigt är det då att inte vara klumpig? Kanske inte viktigt alls. Det jag hoppas upptäcka är att jag kanske snubblar och inte kan ta mig över alla hinder, men att det är lika okej att ha lika kul på vägen ändå.