Förra helgen nuddade jag vid ämnet att låta de mörka känslorna finnas bredvid de ljusa. Om att – inte omfamna – men acceptera och kanske inte alltid lägga så mycket värdering. Inte resonera med sig själv, inte argumentera, bryta ner i detaljer.
Bara känna känslan, låta den finnas. Ibland.
Jag skrev också om Majgull Axelssons "Jag heter inte Miriam". Litteratur som får mig att bottna, tänka vidare. Som tar mig på en kunskapsresa på flera nivåer.
Det andra som gör att jag möter mina rädslor är fina fina filmen "Förr eller senare exploderar jag", som handlar om Hazel och Gus, två tonåringar som möts och blir kära. Bara det att de möts i en stödgrupp för personer med cancer.
Här ryms de här klyschiga orden: Värme, humor, sorg. Men den här filmen är mer än klichéer, i alla fall känner jag på riktigt: "Du gav mig ett för alltid, inom våra räknade dagar, och för det är jag dig evigt tacksam". Istället för en övningstal inför ett bröllop, handlar det om ett slags repetitionstal inför en begravning.
Jag tänker på Hazel och Gus när jag ser dagstidningsannonsen om att en av tre får cancer. Den där tomma stolen på bild. Tänker på min familj, som är just tre.
Det svarta och det mörka. Sida vid sida. Balansen och o-oro.
Ibland kan man bara inte värja.