Vintern 2005. Min kille veckopendlar till Umeå för att plugga. Jag bor kvar i Piteå och jobbar. När jag är ledig packar jag ofta in hunden i bilen och kör ner för att hälsa på. I min mage växer vår ofödda dotter. En Umeåkväll får min kille magsjuka och jag är på väg ut genom dörren för att köpa Cola. Han ropar tillbaka mig. Säger att jag inte kan gå själv. "Varför kan jag inte gå själv?", undrar jag.
Svaret kommer blixtsnabbt. "Hagamannen."
.
Jag och mitt ofödda barn var bara gäster i Umeå någon gång i månaden, men ändå krympte Hagamannen min rörelsefrihet. När jag senare bodde i staden som föräldraledig var han gripen.
.
Jag minns lättnaden, för även om våldtäktsmän finns kvar, utgjorde han ett så konkret hot. Naivt, kanske. Men också ett sätt att hantera vardagen.
I dagarna har jag läst boken som beskriver polisutredningen. "Den 777:e mannen" är obehaglig, eftersom det aldrig går att värja sig med tanken, att det här är inte på riktigt. Tips på fler böcker om kriminalfall hittar du här på Helg i dag.