"Baserad på en sann historia" är ett bra säljargument och återfinns nu och då på filmaffischer och bokomslag. Ett problem är att baserad-på-en-sann-historia ofta innebär en stämpel. Författaren eller filmskaparen blir för bunden till "facit" och den konstnärliga friheten får stryka på foten.
.
Jag läser succéromanen "Flickorna" av debuterande Emma Cline. På baksidan står inget om att den är baserad på historien om sekten kring Charles Manson. Det är först på insidan av pärmen det nämns
Det är smakfullt att boken får tala för sig själv.
.
Läsningen bjuder på bildrikt språk och skickliga observationer. Jag tilltalas av att fokus ligger på flickorna runt Manson och deras inbördes relationer, att sektledaren själv blir förpassad till skuggan. "Flickorna" ringar in varför människor försätter sig i destruktiva livssituationer. Det handlar sällan om en dragning till situationen, utan snarare om att fly från något annat.
Det handar inte om vad man söker, utan vad man vill komma ifrån.
.
PS) Det sägs att "Flickorna" också ska bli film. Det ser jag fram emot!