Så många ord på ett år. En ihoplänkning av intervjuer, meningar. Röster som lever vidare för mig. Berättelser jag fortsätter att tänka på, även om texten är skriven, redigerad och publicerad.
Människorna som delar med av sina erfarenheter, jag påminns ofta av små detaljer. Värnar dem i tanken.
Som ett pärlband efter ryggraden med historier.
Jag tänker extra mycket på det genom en kväll av stilla musik och rörelser på yogamattan. Jag tycker om att ha det så, att historierna på något sätt lever vidare. När jag stämmer av telefonen samma kväll har jag fått mejl av en person jag intervjuat, en sådan berättelse som inte har ett fast slut. Nu rullar historien vidare, på ett sätt som jag inte önskat skulle ske.
Jag skickar några ord och känner mig rätt maktlös, även om det inte är mina känslor som är viktiga här.
I dag berättar två kuratorer om sina erfarenheter kring att jobba med barn i ämnet skilda föräldrar. Utifrån barnens berättelser skickar de med en del tips och att-tänka-på till par som ska separera.
Jag tänker att det även kan väcka tankar hos dem som inte levt tillsammans sedan långt tillbaka.
Men även jag som sammanboende förälder får en del tanketips att ta med.