Som många andra tittare kände jag direkt att jag bevittnade något historiskt. En föraning. En fläkt av en ny, bättre tid. Vi är i de sista brinnande minuterna av finalen på Melodifestivalen 2018 och det står mellan Benjamin Ingrosso och Felix Sandman.
När kameran zoomar in dem i greenroom håller de varandra i handen och när Benjamin strax efteråt står som vinnare är jublet totalt. De två favoriterna kramas innerligt, lyfter upp varandra, skrattar och pussas och vinnaren hjular på sin väg mot scenen och sångfågeln. I samma glittercirkus står Fab Freddie hela tiden för vikten att få vara sig själv, precis som man är.
.
För ett tag sedan var jag i några högstadieklasser och pratade källkritik, och också där la jag märke till samma sak. Ömheten killar emellan, utan att det gjordes som en larvig grej, det var helt enkelt ett icke-ämne.
.
Jag möter det på fler ställen också, och tänker att det är exakt den nya tiden vi behöver. Tiden när killar visar äkta känslor. När de är sig själva och när pussar, axelmassage, dans och gråt inte behöver skojas till, utan bara är.